GiSO i mitt hjärta | Karin Fjellander

Foto: Simon Cesarini


”Jag förstod inte förrän efter jag lämnat kommunen hur unikt musiklivet i Gislaved är, att det inte är någon självklarhet” säger Karin Fjellander som växte upp i Anderstorp och under hela sin uppväxt var aktiv på Musikskolan i Gislaved. Idag arbetar Karin som operasångerska på Göteborgsoperan och längtar efter att få stå på scen och sjunga för publik igen!

 
 

Du växte upp i Anderstorp i en familj där musiken betydde mycket och du började spela fiol för Gerd Liljenvall med suzukimetoden i Musikskolan. Vad har denna början i musiken betytt för dig?

När jag tittar tillbaka så är det lätt att se att det betytt jättemycket! Att få musiken med sig tidigt och att få mycket tid att spela (även när den egna motivationen tröt) både själv med Gerd och tillsammans med andra lade en god grund för mitt fortsatta musicerande. Musik var – och är – en naturlig del av mitt liv, och det är jag väldigt tacksam för!

Efter fiolen började du spela altfiol och med altfiolen var du också med i flera av Musikskolans orkestrar och också i Gislaveds Symfoniorkester. Har du några särskilt minnesvärda musikminnen från den tiden?

Jag minns med värme hur Bengt Eurén med ett leende och glimt i ögat välkomnade mig till violastämman, som han då var stämledare för. Han lät mig förstå att symfoniorkester är något vi gör tillsammans, och att alla är viktiga i helheten, även den lilla nya nervösa violasten längst bak. Min första konsert med Gislaveds Symfoniorkester vad César Francks symfoni i d-moll, ett verk som var alldeles för svårt för mig egentligen. Jag och min lärare Lasse Björkenbo stod på lektionerna och tragglade kromatiska löpningar i veckor. Jag tyckte ändå att jag fick till det någorlunda till slut, så när skivan med inspelningen från konserten kom var jag väldigt nyfiken på hur det lät – bara för att höra att brasset spelade så starkt att de alldeles överröstade stråket på alla våra klurigaste ställen. Det lärde mig en viktig lektion om att titta på hela partituret, och inte bara sin egen stämma… Det var också något av mina första konsertprojekt med symfoniorkestern som en av cellisterna efter en genomspelning på en repetition frustrerat utbrast: ”Nä, nu går det så snabbt, så nu hinner jag inte ens fuska länge!”.

Du sökte dig vidare till folkhögskola med altfiolen som huvudinstrument, men valde sedan sången och utbildade dig på operalinjen på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Vad fick dig att välja musiken som yrke?

Jag vet inte om jag har något bra svar på den frågan, mer än att jag hela tiden har velat fortsätta att ”hålla på”. När jag växte upp var musiken som yrke aldrig något alternativ jag funderade över, men det ena har gett det andra och så blev det. Men jag tar det fortfarande inte för givet, utan tänker att det funkar så länge det funkar – men än så länge har det funkat bra!

Du har en spännande karriär bakom dig med utlandsturnéer och uppdrag i bland annat operakörerna i Göteborg och Oslo. Vad är det bästa med att vara operasångerska?

Det bästa måste ändå vara att få sjunga. Den fysiska upplevelsen när allting klaffar i kroppen och i samspelet med de andra är helt oslagbar! Att få göra musik tillsammans med andra är också det jag saknat mest nu under coronapandemin, jag längtar verkligen efter att få vara en del av en större musikalisk helhet igen.

Då och då återvänder du till hembygden för att sjunga i olika sammanhang, i bygdens kyrkor, men också som solist med t ex Gislaveds Manskör och i ”Musik i Julbrådskan” med Gislaveds Symfoniorkester och Gislaveds Kammarkör. Hur är det att sjunga på hemmaplan?

Jag tycker det är så fint att få komma tillbaka, det gör jag gärna igen! Det är roligt att se bekanta ansikten, byta några ord med före detta lärare och medmusiker/-sångare och ge tillbaka till sammanhangen som gett mig en så god grund att stå på. Jag förstod inte förrän efter jag lämnat kommunen hur unikt musiklivet i Gislaved är, att det inte är någon självklarhet att kunna spela både stråk- och symfoniorkester och sjunga kammarkör på hög nivå under gymnasietiden om en inte bor i någon större stad. Det gör mig så glad att de möjligheterna fortfarande finns i kommunen, och att jag fortfarande kan få vara en liten del av det ibland.

Hur har året med Coronarestriktioner påverkat dig?

Jag har haft turen att ha anställning, först på Operaen i Oslo och sedan på Göteborgsoperan under nästan hela coronaperioden, så jag är tack och lov inte drabbad ekonomiskt. Men det är ju för tråkigt med pandemirestriktionerna, alltså. Just nu på Göteborgsoperan får vi inte vara fler än åtta personer på repetitionerna med operakören, och vi måste stå med minst tre meters mellanrum… Vi har haft väldigt mycket självstudier (arbetstid för egen övning) de senaste månaderna och i början kan det ju kännas lyxigt, men nu vill jag inget hellre än att gå tillbaka till att få jobba som vanligt och få möta publik igen. Vik hädan, virus!

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?

Här gäller det nog att vara vis av erfarenheten – när det gäller kombinationen kultur och politik går det inte att ta något för givet. Men så länge det finns politiker på riks- och kommunnivå som värnar både musikskolans verksamhet och möjligheterna för det fria kulturlivet, så tror jag Gislaveds Symfoniorkester går en mycket ljus framtid till mötes!