I nästan 50 år har Bengt Forsberg varit medlem i Gislaveds Symfoniorkester och med sin tuba bidragit med stabilitet i dubbel bemärkelse. I vår intervju berättar han om musiken som en livslång följeslagare, om hur orkestern blivit en plats för vänskap och om de resor han gjorde som ung som lade grunden för hans långvariga engagemang.
Du har varit med i Gislaveds symfoniorkester i nära 50 (!) år. Vad betyder orkestern för dig?
Det är ett trevligt socialt sammanhang och det är roligt att spela tillsammans med andra och känna hur musiken växer fram från första repet till konsert. Jag är ensam i min stämma och känner att det är viktigt att försöka vara med på alla repetitioner och konserter. Enda perioden jag inte var med i orkestern var när jag gjorde min militärtjänst, annars har jag alltid varit med när tuban behövs. Bleckblåsinstrumenten är liksom orkesterns ”salt och peppar” och basstämman är viktig för helheten.
Du spelar tuba. Hur kom det sig att du valde just det instrumentet?
Min storebror Ola hade börjat spela tuba och då lär jag ha sagt att jag också ville spela det. Jag började spela blockflöjt i musikskolan för Nils Olofsgård och sen tuba för Sven Christiansen. Efter något år tog jag lektioner för Gunnar Eurén. Gunnar fick fram många duktiga bleckblåsare, flera som sedan blev yrkesmusiker. Jag spelade också cello eftersom man skulle ha ett andra instrument. Pappa byggde kärror till oss där vi kunde dra våra tubor. Pappa var intresserad av klassisk musik, det gick inte att komma hem med några pop- och rockskivor. Mamma var med i kyrkokören och pappa gick också med i kören senare och sjöng också ibland solo i kyrkliga sammanhang.
Under din uppväxt i Anderstorp var du med i musikskolans olika orkestrar och grupper. Vad betydde musiken för dig då?
Jag var med i Anderstorps skolorkester, i ungdomssymfoniorkestern där Juan Campmany var ledare, jag var också med i Missionskyrkans brassband i Anderstorp och Gislaveds storband. Det var genom musiken som man kom ut i världen. Vi gjorde resor till Tyskland, Österrike och USA med skolorkestern. Det var roliga resor. Med symfoniorkestern var jag med på flera musikläger i Viebeck och Visingsö bland annat. Det var resorna och alla kompisar där som gjorde att man fortsatte med musik.
Hur var det att komma med i symfoniorkestern?
Jag var 14–15 år när jag fick börja i symfoniorkestern. Men jag hade min lärare Gunnar Eurén bredvid mig i trombonstämman, så det kändes tryggt. I orkestern fanns redan med några som jag kände sedan tidigare från de andra orkestrarna och musikskolans lärare som jag träffat på så jag fann mig snabbt tillrätta.
Genom musiken och orkestern har jag fått vänner för livet.
Att välja ut någon konsert från 50 år är inte lätt, men har du någon favoritkonsert?
Då måste jag nog säga när vi gjorde Carl Orrfs ”Carmina Burana”, en hemvändarkonsert med stor orkester. Det var roligt att spela med alla proffsmusiker som Torbjörn Kroon, Eric Björkqvist, min bror Ola och många andra. Det var en upplevelse att spela med en så jättestor orkester. Nyårskonserterna är också alltid roligt att vara med på. Där har jag haft många fina musikminnen tillsammans med riktigt proffsiga solister. På konserterna kommer alltid flera musiker som har någon anknytning till orkestern, det är kul att se att många kommer hem och vill vara med och spela med oss.
Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?
Mycket hänger på att musikskolan får finnas kvar i den omfattning som har varit och att politikerna förstår vilket stort värde musikskolan har för barn och ungdomar i kommunen. Musikskolan är en förutsättning för att orkestern ska finnas kvar, att musiklärarna kan vara med i orkestern och stötta sina elever där. Pandemin och att musikskolan inte fick ha lektioner under skoltid har gjort att man tyvärr märker att eleverna har blivit färre. Det krävs att orkestern har bra ekonomi och att publiken kommer på konserterna. Jag vill vara hoppfull inför framtiden och tycker att det är roligt att det har kommit mer publik till konserterna efter pandemin.