”Orkestern betyder mycket för samhället, Gislaved är en musikkommun!” Det menar Carl-Ingvar Sjöholm som i veckans intervju berättar om sin musikaliska resa, om varför valet föll på just oboe och om sina musikminnen från Musikskolan i Gislaved och Gislaveds Symfoniorkester. 

Du har varit solooboist i Helsingborgs Symfoniorkester i nästan hela ditt yrkesliv. Vad har varit det bästa med att spela i en symfoniorkester?

Det är att får vara med och spela den klassiska repetoiren med de klassiska mästarna som Mozart, Beethoven och Brahms. Som oboist sitter man mitt i orkestern och får ofta solistiska uppgifter. Det ger starka upplevelser av musiken som gör att det är något man gärna vill uppleva igen. I orkestern har jag flera gånger fått vara solist, t ex i Strauss, Marcellos och Mozarts oboekonserter, ibland med direktsändning i radio och TV.

Både du och din syster Ing-Britt valde att utbilda er i musik, Ing-Britt valde klarinett, men du det lite mer ovanliga instrumentet oboe. Varför valde du just oboen som ditt instrument?

Vår far hade en musikaffär i Gislaved och därigenom kom vi i kontakt med musikinstrument och musik. Far spelade dragspel och lärde mig spela dragspel och slagverk i 6-7 års åldern. När jag var 9 år var jag med i ett jazzband med 4 blåsare där jag spelade trummor. Bandet startades på initiativ av min kompis Agne Sahlin. Vi spelade på olika revyer i folkparkerna och på företagsfester och i bygdegårdar. Som elev i kommunala musikskolan började jag med blockflöjt och sedan klarinett. När jag var 13-14 år undrade Bengt Eurén, som då var musikledare, om jag inte kunde börja spela oboe, eftersom det behövdes en oboist i Gislaveds Orkesterförening. Jag blev fångad direkt av klangen och den karaktäristiska karaktären i oboe och fick också uppgifter att spela i orkestern och i olika ensembler. En av mina lärare sa en gång till mig att oboen ofta spelar i filmer i bakgrunden när det är något extra romantiskt och kärleksfullt. Det finns också en oboe som heter oboe d’amore (kärlekens oboe).

Du kom tidigt med i Gislaveds musikliv och var aktiv i musikskolans olika orkestrar och ensembler. Har du några särskilt minnesvärda musikminnen från din uppväxttid? 

Bengt Eurén såg till att jag fick förkovra mig i oboespelet genom att han körde mig tillsammans med Jan Larsson, som för övrigt sedan blev soloflöjtist i Gävle Symfoniorkester och Sune Arvidsson, som spelade fagott i orkesterföreningen, varannan vecka till Borås, där jag kunde få lektioner för en duktig oboelärare som hette Henning Hermansson. Under somrarna såg Bengt till att jag kom med på olika musikläger och sommarkurser, det var också väldigt stimulerande och lärorikt. En sommar körde Bengt bland annat mig, Sven Sjögren, Jan Eurén och Torsten Ljungqvist, som sen blev kontrabasist i Kungliga Filharmonikerna, till musikläger i Piteå (!). Det var en fin gemenskap och ett kamratskap som fanns genom musiken.

Är det någon konsert där du spelade med i dåvarande Gislaveds orkesterförening, nu Symfoniorkestern, som du gärna minns?

Jag har flera gånger varit solist i Gislaveds Symfoniorkester, men minns särskilt när jag var solist första gången som 19-åring i Albinonis oboekonsert. Då hade Bengt också sett till att det var med folk från Radio Jönköping, så konserten också sändes ut i radion. Dagen innan inspelningen av konserten råkade jag tappa en lagning i en tand, så jag minns att jag spelade konserten med tuggummi i tanden.

Vad fick dig att vilja utbilda dig till att bli yrkesmusiker och att jobba i en symfoniorkester?

Efter realexamen jobbade jag i pappas affär, men började sedan som aspirant i Göteborgs bank i Gislaved. När jag gjorde min militärtjänstgöring var jag också med i militärmusiken en dag i veckan. Genom Bengts försorg fick jag kontakt med en ung oboist från Borås som studerade på musikkonservatoriet i Malmö. Han inspirerade mig att söka till musikkonservatoriet i Malmö. Jag hade alltid tänkt att det var omöjligt att bli yrkesmusiker, men genom att vi också var ett gäng musikintresserade ungdomar från Gislaved, fick jag också blodad tand för musiken och ville också satsa. Som ung studerande på Musikkonservatoriet i Malmö fick jag redan första året vikariera i Danmarks Radios Symfoniorkester i Köpenhamn och fick då spela med stora dirigenter som Sergiu Celibidache och Herbert Blomstedt. Där fick jag också lektioner för solooboisten i DR Jørgen Hammergaard, som betydde mycket för mig. Jag fick också senare förmånen att ta lektioner för en av världens främsta oboister, Heinz Holliger i Freiburg, Tyskland.

Du har ju följt familjen Eurén genom alla år, genom Ing-Britt och genom vänskap med Bengt, Britta, Jan och Hanna. Vad tror du att familjen Eurén betytt för att Gislaveds Symfoniorkester fortfarande är aktiv och finns kvar?

Bengt har betytt otroligt mycket för musiklivet. Han var en fantastisk inspiratör och var besjälad av musik. Som ung hade jag svårt att fokusera på övning, då minns jag att Bengt skrev en övningsbok till mig. Han såg också till att, när han arrangerade för Symfoniorkester, skriva lite svårare och utmanande stämmor för mig så det blev roligt och lärorikt. Britta ställde alltid upp och serverade smörgåsar till oss som spelade och lagade mat och bjöd hem solisterna. Jan och Ing-Britt förde arvet vidare med ett patos för och kärlek till musiken. Familjen Eurén bjöd på samhörighet och gemenskap genom musiken. Kontakten med Gislaved har också fortsatt genom att flera oboeelever från musikskolan genom åren har fått lektioner för mig, t ex Anna Ward, Lisa Jernström, Helen Jacobsson och Eva Arulf.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Det är fantastiskt med Konsertsalen i Gislaved som också säkert betyder mycket för Musikskolan. Bengt och Jan var besjälade av att musiken ger fantastiska upplevelser till alla, om man är musiker, har musiken som intresse, eller bara tycker om att lyssna till musik. Orkestern betyder mycket för samhället, Gislaved är en musikkommun!