”Bengt Eurén hade omsorg om varje elev” berättar Torsten Ljungqvist om den lösningsfokuserade musikläraren. ”Till mig byggde han om en gammal barnvagn till en kontrabaskärra.” Omsorgen, tillsammans med den gedigna undervisningen, gjorde Torsten väl förberedd för en spännande karriär som kontrabasist, en karriär som ledde honom, inte minst, till Kungliga Filharmoniska orkestern…

Du kan se tillbaka på en spännande yrkeskarriär som kontrabasist i Kungliga filharmoniska orkestern och tidigare i Stora teaterns orkester i Göteborg och i Gävle Symfoniorkester. Vad har varit det bästa med att spela i en symfoniorkester?

Det är att man sitter mitt i musiken, det blir en hel värld av klanger. Ibland byter man plats och då blir det en helt ny klangupplevelse. Det blir också en stark delaktighet när man har goda kollegor som man spelar tillsammans med. Man möter olika dirigenter och får också uppleva mycket på konsertturnéer. Under mina år i Filharmonin gjorde vi många utlandsturnéer runt om i Europa och till USA, Kanada och Japan.

I flera år åkte jag till Italien varje sommar med en kompis som också var kontrabasist, för att ta lektioner för den kände kontrabasisten Franco Petracci. Vi åkte tåg ner genom Europa och la våra kontrabasar i kupén över några säten.

Jag var också med i en kammarmusikensemble som hette ”Musica Nova” där vi spelade modern klassisk musik, bland annat av kompositören Sven-David Sandström. Ibland vikarierade jag också i Gävle Symfoniorkester, för de hade konsert på söndagarna. Under många år var jag med och spelade  i Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan i Stockholm, med solister som Ann-Sofie von Otter och Erik Sædén. Det var fina musikupplevelser.

Du växte upp i Gislaved. Vilka var dina första kontakter med musiklivet på orten?

Min mamma spelade piano och jag satt ofta i hennes knä och tyckte att det var så vackert och fint, så där grundlades nog mitt musikintresse. När jag var 7-8 år började jag spela blockflöjt för Gösta Krusebrandt, det höll jag på med i ett eller två år. Men sedan slutade jag och höll på med idrott och spelade ishockey bland annat. Men när jag var 11 år kom Bengt Eurén en gång upp till min skola och hade med sig en bastuba. Jag fick ljud i den direkt och då satte jag igång med det och kom snart med i Musikkåren och fick vara med och spela och marschera.

Hur kom det sig att du valde att spela kontrabas?

När jag spelat bastuba i några år kom Bengt en gång hem till oss och visade en basfiol och ville att jag skulle börja spela. Jag var inte alls intresserad av det, men hur det var så började jag spela kontrabas. Jag var då 14-15 år och började bli intresserad av jazzmusik. Mina kompisar Agne Benjaminsson, Carl-Ingvar Sjöholm, Arne Wiklund och jag hade ett jazzband. Bengt undervisade mig i kontrabas de första åren, han undervisade i nästan alla instrument.

Under din uppväxttid var ni ett gäng med ungdomar som valde att gå vidare med musiken och ha den som yrke. Vad fick dig att välja musiken som yrkesbana och hur gick vägen från Gislaved till Kungliga Filharmonin?

I musikskolan kom jag med i ungdomsorkestern, kammarorkestern och i Symfoniorkestern. Någon gång i månaden kom det en lärare från militärmusiken i Borås till Gislaved och undervisade på kontrabas. När jag var 18 år och hade tagit körkort fick jag genom Bengts försorg ta lektioner i Göteborg för cellisten Robert Vogl. Efter ett år sökte jag till Musikhögskolan i Göteborg där jag kom in på musikerlinjen. Efter andra året fick jag vikariera i orkestern på Stora teatern och tredje året fick jag vikariat i Göteborgssymfonikerna. Jag minns att mitt första uppdrag var en Brucknersymfoni som jag övade mycket på i en månad innan konserten.  Stämledare för kontrabas var Sven Bäckman och han var också min lärare på Musikhögskolan.

Sen gjorde jag lumpen och kom då till musikplutonen I1 i Stockholm. När jag skulle gå mitt avslutande fjärde år på Musikhögskolan fick jag bli överflyttad till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där jag studerade för Torvald Fredin som också var stämledare för kontrabas på operan.

Efter studierna fick jag ett halvårsvikariat på operan i Göteborg och därefter ett vikariat på ett halvår i Gävle Symfoniorkester. Sedan blev det en tjänst ledig i Kungliga Filharmoniska orkestern i Stockholm och då fick jag plats där 1972 och var kvar där under hela mitt yrkesliv.

Har du några särskilt minnesvärda musikminnen från din tid i musikskolan och med dåvarande Gislaveds Orkesterförening?

Bengt Eurén hade omsorg om varje elev. Till mig byggde han om en gammal barnvagn till en kontrabaskärra. Vi satt ofta i familjen Euréns gillestuga, Jan, Bengt, Calle Sjöholm och jag och lyssnade på musik. Efter en stund kom ofta Britta ner med smörgåsar o kaffe. Britta stödde Bengt i allt. Bengt gjorde allt. Han skrev stämmor och arrangemang för orkestrarna, gjorde affischer för konserterna och satte också upp affischerna. Jag minns när jag vid Stregårds café i Gislaved såg Bengt komma med sin röda Taunus och sätta upp affischer för någon konsert på den svarta anslagstavlan.

Genom åren har jag haft kontakt med musiklivet i Gislaved. Jag har varit solist i Giso på en konsert tillsammans med hornisten Lennart Langer och jag har varit ledare flera gånger på sommarläger i musikskolans regi. Jag har hållit kontakt med familjen Eurén och när jag har haft tillfälle har jag också några gånger varit på Giso:s nyårskonserter.

Vad betyder musiken för dig nu?

Nu har man ju inte kunnat gå på konserter, men jag hoppas snart kunna få gå på Filharmonins konserter igen. Jag brukar sitta längst upp på 2-3 raden, där har man en bra ljudupplevelse. Jag tycker mycket om att lyssna på musik och att gå på konserter.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?

Den kommer säkert att bli bra men det behövs att musikskolan finns kvar. Den är grunden för att det kommer fram nya musiker.