En semester i Stockholm och ett besök på Gröna Lund resulterade i en lotterivinst i form av en fiol och på den vägen var det. Per Johansson är en mycket flitig medlem av orkestern och engagerad både på och bakom scen. Det krävs nämligen många funktioner för att rodda en symfoniorkester och för att kunna genomföra en konsert. Per är en av alla viktiga nyckelpersoner som lägger ner mycket tid och engagemang på orkestern och som gör orkesterns fortsatta utveckling möjlig.

Du har varit med i orkestern i många år. Vad betyder orkestern för dig?

Det är som ett gift som man inte vill vara utan. Även om man kan vara trött och sliten en tisdagskväll så åker man nästan alltid hem efter övningen piggare än när man kom dit. Just att man märker så stor skillnad mellan första och sista övningen i en produktion sporrar givetvis samt att man har något specifikt att öva på vilket är värdefullt för att orka öva. Sen är det ju även en social verksamhet där varje individ är så betydelsefull oavsett hur bra man är eller hur många man är i respektive stämma. Alla är superviktiga för att orkestern ska fungera.

Hur kom det sig att du valde fiol som ditt instrument?

När jag var 7 år åkte vi till Stockholm på semester. Väl där så var det givet att besöka Gröna Lund. Vid ett av lotterihjulen kunde man vinna en gitarr eller en fiol som högsta vinst. Jag hade redan siktat in mig på gitarren innan jag satsade några pengar och rätt som det var lyckades jag få högsta vinsten. Dock småregnade det denna dag och det ingick inget fodral till gitarren så då trädde mina föräldrar in i bilden och tvingade mig att ta fiolen istället för då fick man med en fiollåda också. Jag har för mig att jag var rätt glad för den också. När jag började spela fick man på den tiden välja mellan blockflöjt och mandolin. De allra flesta valde flöjten men jag valde mandolinen då det var samma fingergrepp på den som på fiolen. Jag fick Gerd Liljenvall som lärare och efter 1 år med mandolinspel bytte jag till fiol, också då med Gerd som lärare. På högstadiet i Anderstorp studerade jag för Juan Campmany och under gymnasietiden bytte jag till Annika Björkenbo.

Har du något särskilt minnesvärt musikminne från konserterna med Gislaveds Symfoniorkester?

Väldigt svårt att välja ut någon speciell konsert men alla resorna vi har gjort har givetvis betytt något extra och svetsat samman orkestern. Vi gjorde t.ex. Förklädd Gud i Holstebro för, har jag för mig, 5 betalande åskådare, konserterade på Keukenhof och Hilversum i Holland och gjorde Haydns Skapelsen i Visby Domkyrka för att nämna några höjdpunkter. Dessutom alla orkesterkurser vi har haft på folkhögskolorna i Mullsjö, Viebäck, Visingsö och Katrineberg med professionella instruktörer. Roligt och utvecklande.

En annan oförglömlig resa var i början av 90-talet. Vi hade blivit anlitade av SOR, Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund, nuvarande SOF, Sveriges Orkesterförbund, som övningsorkester till en dirigentkurs under en hel vecka i Säfsen i Dalarna. Kursen var uppdelad i 2 grupper beroende på dirigentkunnande. Vi fick ta oss an de mindre rutinerade och den andra gruppen fick Tallinnoperans orkester som övningsorkester. Under denna vecka spelade vi säkert Finlandia och Beethovens tvåa 50 gånger. En upplevelse bara det.

Det mest minnesvärda var dock en kväll då vi skulle spela á vista tillsammans med operaorkestern som en ren spontanspelning. På notställen i konsertlokalen stod Stravinskijs Våroffer och väntade på oss. Gissa om det ryckte lite extra i kroppen när man såg noterna. Egentligen är det verket alldeles för svårt för en amatörorkester men med lite förstärkning från estländarna så kanske det skulle fungera ändå. Flera i operaorkestern tyckte dock att detta projekt bara var trams och lämnade spelningen men vi som var kvar tyckte det blev mycket lyckat. Det ska kanske tilläggas att det inte var någon av dirigenteleverna som skulle leda genomspelningen utan självaste Jorma Panula. Dåvarande dirigentprofessorn vid Sibeliusakademien som anses vara ”dirigentpappa” till de finska dirigentstjärnskotten Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste, Osmo Vänskä, Mikko Franck och Susanna Mälkki m.fl. Mäktigt.

Hur var det att börja spela i Symfoniorkestern, minns du din första konsert? 

Kommer ihåg det som det vore igår. På den tiden, i mitten på 80-talet hade vi alltid sommarkurs på Viebäcks folkhögskola utanför Nässjö. Måndag till onsdag hade musikskolans äldsta elever sin orkesterkurs och på torsdag till söndag kom symfoniorkestern för att sätta igång höstsäsongen tillsammans med olika instruktörer. Väl uppvärmd efter 3 dagars spel med skolorkestern kom torsdagen. Lagom nervös men då vi var några stycken nya till denna produktion från skolorkestern så kände man sig inte helt ensam om att inte sätta allt på första övningstillfället. På programmet den gången stod uvertyren till Barberaren i Sevilla, Stenhammars Sentimental Romans med Milos Kalla som solist och instruktör samt storverket Tjakovskijs Pathetiquesymfoni. En symfoni som vi aldrig har tagit upp på repertoaren varken före eller efter detta tillfälle. Lasse Benstorp var dirigent på kursen men på konserten var det som vanligt Bengt Eurén som dirigerade. Gästdirigenter började vi inte med förrän 1987 då Jan Yngwe ledde orkestern tillsammans med Staffan Scheja i Rachmaninovs andra pianokonsert.

Vad tycker du bäst om att spela?

Det beror helt på vilka förutsättningar man har med orkesterbesättning och liknande. Allra helst spelar jag någon större symfoni, gärna av romantikens stora som Beethoven, Dvorak, Tjajkovskij eller Sibelius. Romantiken är dessutom ganska tacksam musik både för lyssnaren och musikern. Även om det är många och svåra noter så är det ofta en klangbild i brasset som täcker de svåra löpningarna i stråket. Även wienklassiskt med Mozart och Haydn är roligt men mer känsligt då musiken är tunnare orkestrerad vilket gör att minsta felspelning ofta hörs. Jag spelar även med i Värnamo Kammarorkester och det är en helt annan typ av musicerande då man spelar utan dirigent. Då får man verkligen skärpa sinnena och lyssna mer till övriga ensemblen, jätteroligt och lärorikt det också.

Sedan många år gör du programblad till Symfoniorkesterns konserter. Hur går det arbetet till?

Framsidan och baksidan av programmen består oftast av konsertprogrammet samt de medverkande i de olika stämmorna. Om detta finns det kanske inte så mycket man kan påverka mer än layoutmässigt samt att man behöver få uppgifter om solist och orkesterbesättning i tid. Däremot ska man försöka fylla mittuppslaget med någon värdefull information om dirigent, solist och programkommentarer. Till sin hjälp får man här försöka hitta information antingen via musiklexikon, gamla program eller söka information på nätet. I princip alla konsertprogram finns sparade sedan 1961 vilket fungerar som en bra grundkälla till information. All information från programbladen finns även inknappade i en excelfil för att man lätt ska kunna hitta gamla program smidigt. Som regel finns det också något matnyttigt på nätet men då främst på engelska. Här kan man köra fast rejält för att få till det på bra svenska. Det krävs även mycket researcharbete för att stavningar och årtal ska bli rätt. Sen ska texten passa in i längd och storlek också. Jag brukar skriva om varje verk i separata filer och sedan klistra in i programmet. Som regel blir det alldeles för mycket text av detta så då är det bara att undan för undan radera så att det blir snyggt och lättläst med tillräckligt stort typsnitt. Ganska mycket jobb med just detta moment med att kunna plocka bort det som är minst viktigt och kunna få till en intressant läsning och helhet.

Tidigare skickade vi programmet 1 vecka innan konsert till tryckeri för tryckning men i och med att skrivarna har blivit bättre och snabbare så skriver vi nu ut programmen själva vilket har gjort att vi kunnat flytta fram deadline till någon dag innan konsert vilket kan vara bra om man t.ex. får återbud i vissa stämmor under sista veckan och ändå vill ha programmet aktuellt.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?

Som amatörmusiker måste jag hoppas och tro att det finns en framtid även för de som inte bor i någon storstad att få ägna sig åt klassisk musik. Kopplingen till musikskolan och möjlighet för lärare och elever att musicera ihop är A och O i detta sammanhang och en välvillig kommun som kan tänka sig stötta vuxenmusiklivet och kunna se nyttan med den i sin egen verksamhet. Små felaktiga beslut kan få stora konsekvenser som kan bli svåra att rätta till för lång tid framöver men än är vi inte där så därför måste man hoppas och tro på att det man gör har någon betydelse för utvecklingen i kommunen och för musiklivet i Gislaved.