Annette Rundberg är till vardags sångpedagog vid musikskolan i Gislaved, men på tisdagskvällarna plockar hon fram violan för att spela i Gislaveds Symfoniorkester. Som ung spelade Annette både fiol och altfiol för Juan Campmany respektive Bengt Eurén. Några år då familjelivet fyllde tillvaron låg fiolen på hyllan, men så plockade Annette upp fiolen igen i samband med att hennes son började spela cello. Och tur var väl det! Violaster växer inte på träd och vi är mycket glada att ha Annette och hennes viola i orkestern.

Du växte upp i Smålandsstenar och började spela fiol i musikskolan för Eva Johansson, som också var med i Gislaveds Symfoniorkester i många år. Hur kom det sig att du valde att lära dig spela fiol?

Vi sjöng väldigt mycket hemma. Min mamma spelade piano och dragspel. Pappa älskade musik och var en god lyssnare. När vi hade folk hemma på besök så skulle det alltid spelas och sjungas. Jag sjöng i Svenska kyrkans körer och fick också sång- och pianolektioner av Lennart Andersson. När det blev dags att börja i musikskolan, hade pappa sett i en tidning att det fanns en fiolbyggare i Bankeryd som hette Joseph Klobucar. Pappa kontaktade honom och frågade om han hade något instrument till salu. Han kom hem till oss och vi provade ut en kvartsfiol. Han ville då inte ha något betalt för fiolen, utan ville att jag skulle provspela den ett tag. Sen höll vi kontakt genom åren och jag fick en helfiol och så småningom en altfiol. Min bror som är 5 år yngre än jag, fick också en fiol av Joseph.

Under din uppväxt var du med i flera av musikskolans orkestrar, men gick sen över till viola. Hur gick det till?

Jag spelade fiol för Juan Campmany och det behövdes viola i orkestrarna, så jag började spela viola för Bengt Eurén. Jag tycker mycket om den mörka, vackra klangen i violan, den har passat mig. Vet inte varför inte fler väljer att spela viola, för instrumentet har en väldigt behaglig klang. Under gymnasietiden spelade jag i Giso tills jag flyttade till Växjö för att gå musiklinjen på Sankt Sigfrid folkhögskola. Där spelade jag också viola, men jag valde sången som mitt huvudinstrument. I musikskolan hade jag sjungit för Ulla Bondéus och i Växjö sjöng jag för Anna-Carolina Edholmer. Sen kom jag hem några år och spelade i GiSO tills jag flyttade till Stockholm för att utbilda mig till sångpedagog. Där bodde jag sedan i fem år innan vi flyttade tillbaka till Smålandsstenar. Fiolen låg på hyllan ett antal år när vi bildade familj och fick fyra barn. När vår äldste son Sebastian började spela cello i musikskolan, blev jag sugen på att spela igen och tog då fram fiolen.

Du har spelat många år i Gislaveds Symfoniorkester. Vad ger det dig att vara med och spela i orkestern?

Dels så tycker jag om att spela och att vara med i det sammanhanget. Spelar man ett stråkinstrument, så är det ultimata att spela i en symfoniorkester. Mycket musik som är skrivet för symfoniorkester är fantastisk att både lyssna till och att få spela.

När man jobbar som musikpedagog och undervisar andra, är det skönt att få vara med och spela i en orkester där man som medlem inte har ansvar att leda, utan endast kan vara med för sitt höga nöjes skull. Det är också roligt att spela tillsammans med sina kolleger och även med flera av mina sångelever, som också spelar ett orkesterinstrument.

Du utbildade dig till sångpedagog och arbetar nu med sångundervisning i musikskolan och på estetiska programmet. Vad tycker du är viktigast att förmedla till dina elever?

Det är viktigt att eleverna förstår att jag är där för deras skull och inte tvärtom.

De ska känna sig trygga med att de ska prestera och utvecklas för sin egen skull efter bästa förmåga. Det är ett livslångt lärande och varje röst är unik. Rösten använder man på många olika sätt och i olika sammanhang. Därför är det viktigt att man jobbar för att få en god och sund röstteknik som håller livet ut. Att utveckla rösten kräver arbete, tålamod och envishet på samma sätt som när man skall lära sig spela ett instrument. Enda skillnaden är att man som sångerska alltid bär ”instrumentet” med sig.

Du är också kompanjonlärare i musik på Gyllenforsskolan, där du varje vecka har musiklektion med cirka 180 barn i årskurs 1-3. Varför är det viktigt att lära barn att sjunga i skolan?

Det är viktigt att våga utrycka sig med sin röst. Det är det främsta medel man har för att förmedla sig med andra människor. Att sjunga tillsammans stärker samhörigheten och stärker också den enskildes självkänsla och självförtroende. Det är så roligt att se när barn som först inte sjunger, hittar sin röst och känner sig glada och sjunger på rasterna. En viktig del i sångprojektet på Gyllenforsskolan var när alla 180 eleverna tillsammans med kompgrupp och sångelever från estetiska musikprogrammet, framförde en konsert med temat fred och frihet i Konsertsalen. 

Har du något särskilt minnesvärt musikminne från din tid i symfoniorkestern? 

Det är roligt att spela Mozarts musik, den blir man glad av. Även de ryska kompositörerna, som Rachmaninov och Tjajkovskij är fantastiska att få spela.

Förr hade vi ofta fester på hotellet efter nyårskonserterna, då vi åt en god måltid och dansade. Ett roligt minne jag har från en av dessa fester, som jag ibland skryter för mina barn om, är när jag fick dansa med operasångaren Loa Falkman.  

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Politiska beslut är grunden till att barn ska få möjlighet att lära sig spela ett instrument. De musikpedagoger som rekryteras måste kunna sina instrument väl för att behålla eleverna, så att de kan utvecklas. För att alla barn ska få lära sig spela ett instrument, är det viktigt att det finns möjlighet till undervisning på skoltid, eftersom många elever kanske inte har möjlighet att ta sig in till centralorterna.

En av mina stora uppgifter som musikpedagog är att visa eleverna musik som finns i olika genrer. En viktig del i undervisningen är att visa eleverna den klassiska musiken, så att de blir presenterade all denna fantastiska musik. Det är viktigt att nå alla barn i kommunen och musikskolans orkestertrappa är en bra grund för att få nya musiker. Vi måste hela tiden bygga underifrån med elever, för att orkestern skall leva vidare.