När Alma Sveningsson som barn testade valthorn för första gången var det kärlek vid första tonen. Från spelglädje i Musikskolan i Gislaved till studier vid Musikhögskolan i Malmö har musiken blivit hennes drivkraft – och målet är tydligt: en plats i en av Europas stora orkestrar.

Du växte upp på landet, i Betarp utanför Burseryd. När det blev dags att välja instrument, valde du ett lite ovanligt blåsinstrument, valthorn. Vad fick dig att välja just det instrumentet?
Egentligen var det nog lite av en slump att det blev valthorn. När man i andra klass fick åka till Musikskolan i Gislaved och prova instrument gick jag in med inställningen att jag ville spela flöjt eller klarinett men när jag testade dem så var det inte så kul som jag hade föreställt mig och jag drogs mycket mer åt brassinstrumenten. I ett av rummen fick man testa trumpet och det var väl inget märkvärdigt med det men lite vid sidan av fanns det ett lite annorlunda instrument, ett valthorn, som jag gärna ville testa. Egentligen vill jag minnas att det inte var meningen att de minsta barnen skulle spela valthorn men jag fick testa och tyckte direkt att det var lättast att få ljud i och därav var roligast att spela. Det kan nog också ha legat lite trots i det hela och jag bestämde mig för att valthorn ville jag spela och valthorn blev det.

Som elev i Musikskolan Gislaved har du spelat i flera blåsorkestrar och haft lektioner för bland annat Jan Mogren. Vad betydde musikskolan för dig under din uppväxt?
Jag har aldrig varit intresserad av fotboll eller riktigt fastnat vid någon annan sport som de flesta andra gjorde i den åldern så musikskolan blev den plats där jag fann mitt umgänge och skaffade kompisar utanför skolan. Det var ju jätteroligt att spela i orkester och man kom hemifrån och träffade andra som jag från lilla Burseryd aldrig annars hade träffat och en del har jag kontakt med än idag. Även lektionerna betydde mycket och jag hade privilegiet att få en bra lärare från början. Jag upplevde aldrig att det var någon onödig press från min lärare Jan Mogren att jag måste öva si eller så många timmar i veckan eller måste ha som mål att bli bäst. Detta tror jag var en stor del till varför jag fortsatte tycka att det var kul. Det var okej att bara ha musiken som hobby och att jag ändå gick hem och övade mellan lektioner och rep var för att jag tyckte att det var roligt och att det fanns en vilja från mig själv att bli bättre. Jag tror att det var skönt att komma ifrån betyg, prestation och tävlingar och bara få hålla på med något eget, bara för min skull. Det fanns också en trygghet att få gå för Janne under i princip alla mina år på musikskolan och om det är någonting jag har lärt mig när jag har börjat utforska musikvärlden så är det hur viktigt det är att ha en bra, pålitlig lärare.

Så småningom fick du börja vara med i vuxenorkestrarna Gislaveds Symfoniorkester och Gislaved Westbo musikkår. Hur upplevde du det?
Det var tack vare Jan som jag fick vara med i mitt första projekt med Gislaveds Symfoniorkester hösten 2018. På programmet var det pop- och rockklassiker under ledning av Ulf Wadenbrandt och jag fastnade för symfoniorkestern direkt. Förutom att få spela i en mycket större ensemble än blåsorkestrarna på musikskolan fick jag dessutom spela med andra hornister. Den som har lite koll på musiklivet i Sverige vet att det inte är ett överflöd på hornister och att regelbundet få spela med erfarna hornister redan som trettonåring är en lyx. I orkestern hittade jag några att se upp till och visst att Janne är en bra lärare men han hade ju trumpet som huvudinstrument. I orkestern fick jag spela med riktiga hornister vilket blev en viktig del i min utveckling. Senare fick jag även börja i Gislaved Westbo Musikkår och alla de speltillfällen som finns i Gislaveds kommun gör att man som ung musiker har världens chans att bli väldigt duktig på sitt instrument. Många av dem jag träffat efter att jag flyttat hemifrån har haft mest fokus på solorepertoar och mindre chanser att spela med andra, också ofta begränsade till jämnåriga elever, vilket ofta märks när det kommer till orkesterspel. För mig har det betytt mycket att ha fått spela med vuxna för det tvingade mig att bli bättre både medvetet och omedvetet. Ju mer man spelar med andra desto bättre blir man och är nivån i ensemblen hög höjs även ens egen standard för vad som är bra och inte. Att lyckas inom klassisk musik handlar ofta om att få ett bra orkesterjobb så att redan från ung ålder få erfarenhet och lära sig att spela i orkester ger verkligen ett försprång.

Under gymnasietiden gick du på musikgymnasiet i Vänersborg och nu studerar du valthorn på Musikhögskolan i Malmö. Hur ser dina fortsatta musikplaner ut?
Under min kandidatutbildning i Malmö planerar jag att ta en utbytestermin någonstans i Europa. Just nu är siktet inställt på något tysktalande land eller Frankrike. Efter kandidaten kommer det nog bli en master och då vill jag igen vidare i Europa. Målet med studierna är att till slut vinna något orkesterjobb, helst i någon av Tysklands stora orkestrar eller exempelvis London Symphony Orchestra.

Varje år brukar du återkomma till hembygden och hjälpa till att spela t.ex. på nyårskonserterna med Gislaveds Symfoniorkester. Hur är det att komma tillbaka och spela här?
Jag tycker alltid att det är lika kul att få komma tillbaka och spela med Gislaveds Symfoniorkester. Det lyckas alltid bli en påminnelse om varför jag gör det jag gör och satsar på musiken. Den genuina musikglädje som finns i orkestern smittar av sig och att alla sitter i orkestern för att de vill och inte för att det är deras jobb är befriande. När jag kommer tillbaka till plugget efter ett projekt med GiSO är det alltid med ny energi och motivation.

Har du något särskilt fint musikminne från någon av dina konserter här hemma eller någon annanstans, som du vill dela med dig av?
Mitt favoritminne är rock och popkonserten 2018. Det var den konserten som startade den musikglädje inom mig som gjort att jag fortsatt med musiken. Det var en fantastisk första konsertupplevelse med en symfoniorkester. Att sitta med och spela i en orkester och bidra som en liten del av något större och gemensamt sätta ihop alla stämmor och klangfärger till ett är en känsla man aldrig kan få nog av. Att det dessutom finns ett intresse hos publiken som fortsätter komma på konserterna är underbart. Jag minns särskilt i en av låtarna där publiken tog fram sina ficklampor och känslan av att kolla ut över ett publikhav fyllt med små tända ljus är verkligen något i särklass. Den uppskattningen är så fin och man fylls av glädje och alla typer av positiva känslor som skapar ett musikminne som för mig representerar allt det musik står för.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?
Med alla de eldsjälar och duktiga musiker som finns i orkestern är jag inte orolig för framtiden. Jag upplever att det finns en stark vilja och stolthet, både hos musikerna och de som bor i området och kommer på konserterna, att det finns en symfoniorkester i byn. Det glädjer mig verkligen att så många kommer och lyssnar och visar intresse. Bara en sådan sak är superviktig för en orkesterns överlevnad. Utan intresse utifrån och en aktiv publik så spelar det ingen roll hur duktig en orkester är, den kommer inte överleva. En annan viktig del för orkestern är musikskolan. Många av dem som går eller har gått på musikskolan är med och bidrar i orkestern, samtidigt attraherar musikskolan även duktiga instrumentlärare som ofta är med och spelar, så utan en så stark musikskola tror jag att det hade varit svårt att ha en så bra symfoniorkester som vi faktiskt har. Vem hade kunnat tro att just Gislaved skulle vara den perfekta platsen för en lokal symfoniorkester? Med fortsatt stöd och engagemang har jag inga tvivel om att orkestern har en ljus framtid framför sig och vi ska alla känna oss stolta över vilken skatt vi besitter men inte för en sekund luta oss tillbaka och tillåta att elden dör ut.