I veckans intervju möter vi Ingrid Andersson som berättar om hur hon fann spelglädjen i barockmusiken och om att dela musiken med en förälder. Idag är Ingrid frilansande musiker och driver även ett par barockensembler. Här ser ni också ett tidningsklipp som Ingrid hittat och som vi får ta del av, ett klipp ur tidningen Musikern från 1966 när musikköpingen Gislaved sökte musiker och musiklärare.

Du började spela redan som 5-åring med suzukimetoden. Vad har det
gett dig att närma sig musiken på detta sätt?

Jag minns med ett leende och viss nostalgi suzukitiden och den spelglädje som Jan Eurén var en sådan mästare på att förmedla. Att lära sig spela på gehör har varit oerhört värdefullt för mig. Det var en barnlek att spela på den tiden och det vill jag gärna påminna mig om ibland.

Din pappa Kjell var en stor musikälskare och hade en bred och omfattande skivsamling. Hur påverkade det dig och din lust till att ägna dig åt musik?

Pappa och jag delade verkligen musiken. Fastän han inte kunde spela själv – eller kanske just därför, var han den mest engagerade suzukiförälder man kan tänka sig. Vi hade kassettband med repertoaren som man skulle öva med, men då pappa på grund av sitt fysiska funktionshinder inte kunde spola bandet fram och tillbaka skippade vi oftast kassetten och pappa sjöng melodierna för mig istället. Inte helt enligt Suzukis metod kanske, men pappa hade ett strålande gehör och en fin sångröst så det blev ändå guldstjärnor i boken på lektionen. Pappas larmknapp på permobilen klingade dessutom i ett perfekt A, så vi hade alltid stämtonen med oss. Skivsamlingen tog jag över när pappa gick bort och jag har fortfarande mycket kvar att dela med honom i den.

Som elev i Musikskolan och på estetiska programmet spelade du i flera ensembler, orkestrar och också i Gislaveds Symfoniorkester. Några konserter eller musikhändelser du minns alldeles särskilt?

Ja, många! Jag minns min första repetition med symfoniorkestern och hur överväldigad jag blev av allt ljud (och av alla noter, som jag vid denna tid nog fortfarande betraktade som lite onödiga!). Det var en fantastisk musikmiljö att bli inbjuden till, men först senare har jag verkligen förstått vilken hög ambitionsnivå det var i Gislaveds orkesterförening jämfört med många liknande sammanhang. Jag minns också särskilt den gången jag fick vara solist i Saint-Saens ”Allegro Appassionato”, kan det ha varit 1998? Jag kommer i alla fall ihåg att jag var lika nervös för att snubbla på min klänning som för att Sixten Nordström som presenterade konserten skulle fråga mig något, men mina farhågor besannades som tur var inte!

Efter Musikhögskolan har du studerat cello i Verona i Italien och du spelar också barockcello. Vad är det bästa med att spela det instrumentet och den musiken?

Det bästa med barockcellon är helt klart sensträngarnas övertonsrika klang. Den första barockcellon jag spelade på var Jane Peterssons och den fick jag mycket generöst ha till låns ända tills jag hittade mitt nuvarande instrument. Janes pedagogik och varma engagemang har betytt väldigt mycket för mig. I barockmusiken och continuospelet hittade jag tillbaka till spelglädjen, efter några lite bistrare år på musikhögskolan då jag var osäker på vad jag ville med musiken. Ett Erasmusutbyte i Verona med fördjupning i tidig musik öppnade dörrar till ett slags intuitivt och friare musicerande och sedan dess har jag varit hopplöst förälskad i det barocka, galanta och klassicistiska.

Hur har detta året med coronarestriktioner påverkat din möjlighet till musicerande?

Det mesta har bokats av och ännu syns ingen ljusning. Som frilansande musiker är man vad vid upp- och nedgångar men inte i den här omfattningen. Jag har tagit tillfället i akt och läser nu en masterutbildning vid Lunds Universitet som jag hoppas ska ge mig möjligheter att arbeta med kultur ur ännu fler perspektiv.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?

Nu är det längesedan jag var med, men jag följer orkestern på håll! Jag tror att så länge kulturskolan får verka i Gislaved på sitt föredömliga vis, där man når elever från kommunens alla hörn och lockar pedagoger på väldigt hög nivå, och så länge det finns eldsjälar i och runt orkestern, så kommer symfoniorkestern fortsätta att vara en viktig del av musikköpingen Gislaved!

Fotograf: Reinhard Wilting