Under ett och ett halvt års tid har Ann-Cathrin André intervjuat musiker och andra personer med anknytning till Gislaveds Symfoniorkester till intervjuserien ”GiSO i mitt hjärta”. I den 50:onde och sista intervjun för den här gången får vi möta burserydsbördiga Frida Persson som studerade till grundskollärare men inte kunde släppa musiken och idag arbetar som fiollärare på musikskolan i Gislaved – på samma plats som allt började…

Du växte upp i Burseryd. Vad inspirerade dig till att börja spela fiol?

På ett födelsedagskalas, när jag var fyra år, berättade min faster Birgit Larsson att det skulle starta upp Suzukiundervisning i fiol på Gislaveds Musikskola. Jag var i lämplig ålder och dessutom spelade min pappa fiol. Jag svarade ja och i många år framöver skjutsade min mamma, Christina Larsson, mig från Burseryd till Gislaved en gång i veckan och varannan vecka även till Anderstorp för gruppundervisning. Hon övade med mig och var min extralärare i hemmet, utan att själv ha någon musikalisk skolning stöttade hon mig på alla tänkbara sätt, för detta är jag henne evigt tacksam.

Som elev i musikskolan var du med i orkesterverksamheten. Vad betydde orkestrarna för din musikaliska utveckling?

Gruppundervisningen övergick så småningom i orkesterspel och det var där det hände kan man säga. Man träffade kompisar att spela med och fick åka på utflykter och senare även lite längre resor. Det var kul och blev ett bränsle till fortsatt spel.

Efter gymnasiet valde du först lärarbanan, men ändrade sen kurs och sökte in på Musikhögskolan. Vad fick dig att välja musiken som yrke?

Efter gymnasiet var jag lite trött och visste inte riktigt vad jag ville. Jag spelade mycket samtidigt som jag gick Naturvetenskaplig linje och det var svårt att hinna med att plugga. Musiken hade funnits i mitt liv så länge jag kunde minnas och jag tog den för givet. Därför valde jag till slut att plugga vidare till Grundskollärare vid Växjö Universitet. Under min studietid bjöd min kusin Kia Larsson in mig till en konsert vid vilken hon skulle vara med i orkestern och spela oboe. Huvudnumret var en ung violinsolist som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på. Jag satt i publiken i konserthuset i Växjö med tårfyllda ögon, hon spelade rakt in i hjärtat på mig. Oj vad jag saknade musiken! Jag fullföljde min examen men längtade tillbaka till musiken. Efter ett par yrkesverksamma år bestämde jag mig för att prova studera musik på heltid. Det var helt rätt, det blev Folkis, Musikhögskola och sedan åter till Gislaveds Fantastiska Musikskola men numera i rollen som lärare.

Nu är du fiollärare och suzukilärare i Musikskolan Gislaved. Du spelar också fiol i Gislaveds Symfoniorkester. Vad betyder eleverna och orkestern för dig? 

Idag är jag väldigt glad över mitt vägval. Mina elever och musiken ger mig så mycket glädje och energi. Tänk att efter sommarledighet få starta upp det nya läsåret med en övningshelg med Gislaveds Symfoniorkester, fredagkväll i slutet av augusti kl 18.00 kliver jag då in i konsertsalen med bubblor av glädje i magen och en helt ny spännande säsong att se fram emot. Det är otroligt värdefullt.

Har du något särskilt fint musikminne från någon av Giso:s konserter? 

Jag började spela i Symfoniorkestern redan som elev på Musikskolan och kommer särskilt ihåg en nyårskonsert med Bengan Jansson och Peter Gardemar. Det var framförallt en känsla av att det bara var så kul och att det gjorde mig så glad. Två fantastiska musiker men kanske även för att jag växt upp dansades till toner av fiol och dragspel i mitt hem. Ytterligare ett guldkorn av minnen är när Irene Theorin besökte orkestern nyligen, hon var fantastisk. När Irene mot slutet av konserten sjöng en norsk sång träffade tonerna mitt i hjärtat och jag befann mig återigen i en konsertsal med tårfyllda ögon.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Jag vill tro på en ljus framtid för Gislaveds Symfoniorkester. Det var som elev ett privilegie att få medverka i en orkester som levererar på så hög nivå. Det var utvecklande för både musikalitet och ansvarskänsla. Man ville vara med och leverera samtidigt som man fick sitta mitt i smeten och även uppleva. Det är fortfarande ett stort privilegie för mig att få vara med. Nu kan jag använda orkestern som en morot för mina elever, att sträva framåt, samtidigt som det är en slags kompentensutveckling och källa till glädje för mig själv. Tyvärr har vi under senare tid fått en del kommunala beslut riktade mot vår verksamhet i Gislaveds Musikskola som bidragit till att elevunderlaget har minskat och gjort det svårare för oss att rekrytera nya elever. På sikt är detta oroande för orkestern och jag hoppas att vi snart kommer få möjlighet att möta våra elever på mer flexibla tider så att vi kan återgå till ett högre elevantal.