”Utan familjen Eurén och Gislaveds musikliv hade jag inte varit där jag är idag” säger Ingrid Sturegård som tillbringat många år som violinist i Göteborgssymfonikerna. Tillsammans med Göteborgsorkestern har hon fått besöka 33 länder och spelat bortåt 3000 konserter bland annat i konserthus som Musikverein i Wien, Berlin Philharmonie, Carnegie Hall och Albert Hall. I vår intervju berättar Ingrid om sin långa musikerkarriär, om de möten som musiken medfört och om musiken som verktyg i kampen mot kriminalitet och droger i Kapstadens kåkstäder.

Du har ett långt yrkesliv bakom dig som violinist i Göteborgs Symfoniorkester. Hur gick vägen som ung violinist från Värnamo, där du växte upp, till en fast tjänst i Symfoniorkestern?  

Mina första fiollektioner fick jag för Carl Eriksson i Värnamo Folkskolors regi. Värnamo hade då ingen utbyggd Musikskola utan ”Calle” var ansvarig för många elever, på många olika instrument. Han försåg oss med handskrivna noter som dragits i stencileringsapparaten. Calles barnbarnsbarn Gabriella Josefsson har jag senare mött både i Giso, och tillsammans med GSO när hon sjöng i Konserthuskören. Det blev ett roligt möte, särskilt när hon visade mig Calles gamla fiol, vilken hon nu spelar på. 

Senare tog jag och två andra Värnamo-violinister lektioner i Jönköping för Josef Aldén. Josef var en duktig violinist som tidigare jobbat i Hovkapellet. Det var han som föreslog att jag skulle söka Musikhögskola efter studentexamen. På skolan fick jag så Ellen-Birgithe Nielsen-Vecchi som fiollärare. 

Genom Gislavedsbördige Sven Sjögren blev jag intresserad av Suzukimetodiken. Den var då i sin vagga här i Sverige. För att få större kunskap beslöt jag att studera för John Kendall i USA. Han var en huvudperson i den amerikanska Suzukirörelsen och en underbar lärare. Det blev två spännande och viktiga år. Både för mitt eget spel och för pedagogik. 

Tillbaks i Sverige blev det fortsatta studier för Ellen-Birgithe. Under krigstiden hade Ellen-Birgithe bl a studerat för Max Rostal i London och hon rekommenderade mig att studera vidare för honom. Det blev två studieår för Rostal i Bern, Schweiz. Rostal var själv elev och assistent hos Carl Flesch. Alla som spelar fiol känner nog till hans tjocka övningsbok med skal- och dubbelgreppsövningar i alla tonarter. Rostal var gammeldags, men mycket kunnig och en spännande lärare. Hans stora sorg var ett felaktigt beslut tidigare i livet: Han hade sålt sin Stradivarius för att istället kunna köpa en fantastisk Guarneri. Detta byte ångrade han efteråt och ville gärna köpa tillbaks sin Strad. Köparen var Helga Hussels familj, så den violinen spelade min stämledare Helga på under många år i GSO. Nu är det fina instrumentet i GSO:s ägo, tack vare en stor privat donation.  

Sååå…..Nu var det dags att söka ett jobb. Turligt nog var detta tiden då GSO och Volvo inledde ett sponsringsavtal där orkestern utökades med 20 tjänster. Och tänka sig: Jag fick en av de nya tjänsterna i andrafiolstämman. Stor glädje! 

Genom åren har du fortsatt att ha kontakt med familjen Eurén och Gislaved genom att spela på många konserter med Gislaveds Symfoniorkester och du har också gett lektioner till flera av våra unga fiolelever. Vad har denna kontakt med hembygden gett dig? 

Jag brukar säga att utan familjen Eurén och Gislaveds musikliv hade jag inte varit där jag är idag. Familjen Eurén, med sin otroliga entusiasm och glädje, har även för mig varit mycket betydelsefull. Ett av mina första minnen är orkesterläger i Hjortsberga där jag som tonåring för första gången spelade med i en större orkesternumerär. Bengt, Bibbi och Janne var suveräna instruktörer. De fick oss att känna att alla var viktiga och de byggde tidigt en glädje att få musicera tillsammans. 

Jag fortsatte in i ”stora Orkesterföreningen”. På tisdagkvällar var vi en grupp musikanter från Värnamo som samåkte till repetitioner och konserter. På konsertdagen betalades gaget ut. Vi fick 20 kronor som vi genast förbrukade på Hotell Nissastigens söndagsmiddag. Kaffe på maten serverades hemma hos Bengt, Juan eller Janne och Bibbi. Som om de inte redan hade tillräckligt att göra. Låsa upp dörrar, ta hand om solister, presentera konserten och även dirigera ett stort program. 

Att under senare år ha fått komma tillbaka till Gislaveds Symfoniorkester och möta så många professionella och icke-professionella musiker och elever som finns kvar från när jag själv började är fantastiskt roligt. Musikanter, som liksom jag själv får känna den stora glädjen med att musicera tillsammans, lära känna symfonisk repertoar, känna hur musiken kan trollbinda både orkester och publik….  Och resultatet på konserterna brukar alltid vara över förväntan. Imponerande! 

Två gånger fick jag det hedersamma uppdraget att vara solist med orkestern. Första gången var på en Nyårskonsert. Jag spelade Agustin Laras ”Granada” i arrangemang för Hammondorgel och orkester. Jag minns att efter orkesterns introduktion hade jag ingen ström i orgeln, så det fick bli omstart. Lite pinsamt, men överkomligt. Vid andra soloframträdandet var jag var solist på mitt huvudinstrument i Johan Svendsens Romans. Nyttigt och väldigt roligt att få göra det med min ”hemmaorkester”. 

Du har upplevt många stora musikupplevelser under din yrkeskarriär. Vad är det bästa med att spela i en Symfoniorkester? 

Det är en underbar känsla att gå in på podiet tillsammans med kanske 100 kollegor när det är dags att genomföra en konsert. En konsert som man förberett själv, och senare med kollegor och dirigent. Man känner en otrolig samhörighet, hela gänget är med och levererar momentant något som kanske egentligen inte skulle vara möjligt. Trolleri! Orkestern får en klang och lyster som passar särskilt bra i vår vackra konsertsal i Gbg. Det är också fantastiskt när det blir helt tyst i lokalen, inga hostningar, publiken är koncentrerad och svarar mot det vi framför just i den stunden. Levande musik och dess magi när det är som bäst! 

Dessutom finns det en otroligt stor och lockande repertoar.  Beethoven, Mahler, Strauss, Bach, Bruckner, Sibelius, Shostakovitj…Efter många år i orkestern är det många favoriter som återkommer, men för mig är det omöjligt att välja endast en favoritkompositör eller favoritkomposition. Och i bästa fall ska ju varje konsert vara min favoritmusik. 

Jag är ytterst tacksam för att under så många år ha fått tillhöra en mycket professionell orkester. Jag har haft turen att få vara medlem i Göteborg Symfonikers resa, just den perioden när så mycket hände: Neeme Järvi kom som chefdirigent, prestigefyllda grammofoninspelningar startades med bl a Deutsche Grammophone, GSO blev utnämnd till Nationalorkester, turnéer var väldigt vanligt. Avtal slöts senare om att orkestern maximalt fick göra tre treveckors-turnéer under en säsong, men därtill även kortare resor. Jag har fått musicera med många fantastiska dirigenter och solister och fått följa med på orkesterns många debuter i fantastiska, mytomspunna konsertsalar; Musikverein i Wien, Berlin Philharmonie, Carnegie Hall, Albert Hall, Avery Fisher Hall, Leningrad, Moskva, Tokyo, Concertgebouw, Chicago, Beijing… 

Tillsammans med orkestern har jag fått besöka 33 länder och spelat bortåt 3000 konserter. En mycket gripande och minnesvärd turné var när vi spelade två konserter i Albert Hall, en och två kvällar efter Lady Dianas begravning, då hela London sörjde. Fem år senare hade vi återigen konsert i Albert Hall, denna gång med Gustavo Dudamel som dirigent. Han ersatte en sjuk Neeme Järvi och detta blev starten på att GSO senare kunde knyta Dudamel som chefdirigent till GSO. 

Andra fina, lite udda minnen är ”Swedish Midsummer”, en fantastisk produktion tillsammans med Orphei Drängar och Dalarnas Spelmansförbund som vi framförde i Slottsskogen och i Minneapolis. VM i friidrott invigning på Ullevi 1995. Turné med bl a Benny Andersson i en konsertant Chess-version. En annan ABBA-produktion med Benny och Orsa Spelmän som även gavs i Beijing. Som extra krydda med min fiol fick jag vara med på schlagerfestivalen när Lill Lindfors tappade kjolen. ”Annie get your gun” med Lill-Babs på Scandinavium var mitt första extragig i Gbg 1973. Inte att förglömma fick jag vikariera i Janne o Bibbis grupp Durdegarna på Visfestivalen i Västervik.  

Under dina år i Göteborgssymfonikerna var du också engagerad i El Sistema, en metod där barn lär sig spela och du fick också ett fint stipendium för att studera El Sistema på plats i Venezuela. Vad tog du med dig därifrån för erfarenheter? 

Jag och en kollega var i Venezuela två veckor, i Caracas och i Barquisimeto, (Gustavo Dudamels hemort). Vi fick vandra runt i lokalerna och bl a höra och se White Hands Choir, en klockspelsorkester, en blindskriftsmaskin skriva noter, folkmusik, träffa en 10-årig hornist som ville visa oss sin mångsidiga femstämmiga komposition, se och höra äldre elever undervisa yngre om de kunde hitta ett eget litet utrymme. Vi såg undervisning på modernt, kreativt sätt, men ibland även lite gammaldags. Vissa elever var väldigt långt komna, medan andra var mer på en normal nivå. Spelglädjen var påtaglig, eleverna ville så mycket med sina instrument. Det märktes när jag och min kollega satt med i olika orkestrar, inte minst i stora Simon Bolivar-orkestern som med Dudamel på pulten spelade Beethovens 3e symfoni på konsert. 

Eleverna bussades efter skolan till musikskolan där de tillbringade flera timmar varje dag. Fanns det en ledig lärare fick man en lektion och fanns det lediga elever fick även jag och min kollega undervisa. Att mötas av en glad 8-åring som alltid kom springandes för att ge mig en kram och kanske få en lektion var härligt. Honom har jag senare sett sitta konsertmästare i en av de mer avancerade orkestrarna. Musik var deras liv och samtidigt deras chans till ett liv utanför de svåra förhållandena de ofta kom ifrån. 

Den politiska situationen var bekymmersam och gjorde sig ständigt påmind. Vi fick aldrig lämna hotellet själva utan blev hämtade av vår underbara chaufför, med vilken vi hade många fina samtal. Efter att två gånger själv blivit hotad hade han en pistol i handskfacket. Just in case…Vi hörde om välutbildade familjer och lärare som hade extremt låg månadslön och inte kunde köpa tillräckligt med mat. Maduro-dieten blev ett begrepp.  Några av ”mina elever” håller jag fortfarande kontakt med via Facebook. En av dem skaffade sig som 14-åring ett vapen. Just in case… Men han lyckades senare lämna landet och kom till ett lugnare studieliv i USA.  

Sedan fem år har jag också haft kontakt med en fiollärare i Kapstaden som driver ett stort projekt att undervisa kåkstadsbarn i fiolspel. Jag har under fem resor fått undervisa och följa underbara små elever som nu vuxit in i tonåren, har utvecklat sitt fiolspel och har drömmar för framtiden. Deras föräldrar är oerhört tacksamma att deras barn hittat ett alternativ till kriminalitet och droger i sina hemområden. Under pandemin kunde jag förstås inte åka dit, men jag hoppas att snart få träffa dem igen. Om ni vill veta mer om det här spännande projektet så hittar man information på deras hemsida: https://muzukidz.co.za

En spännande och nästan osannolik historia om dig finns, när du hittade en bortglömd värdefull 1700-talsharpa. Hur gick det till och vad hände med den sen?

Harpan stod många år på min pappas kontor, utan strängar, som en möbel. Hur pappa kom över harpan är inte riktigt säkerställt, men jag var alltid fascinerad av den. Efter min pappas bortgång blev harpan stående i ett källarförråd. Eftersom vi i GSO har en mycket kunnig och intresserad holländsk harpist tog jag några kort på harpan och skickade dessa till honom. Han blev väldigt nyfiken på ”fyndet” och ville gärna studera den på nära håll. Harpan fick åka med till Göteborg och Erich (harpisten). Erich blev genast förtjust. Harpan såg ut att ha byggts under slutet av 1700-talet. T ex skrev Mozart sin Konsert för flöjt, harpa och orkester för denna harpmodell. Erich tog kontakt med en schweizisk harpreparatör som åtog sig att undersöka, och om möjligt iordningsställa harpan. Vi hade tur. Det enda som fattades var två små knappar som stöd för strängarna. Men vi hade även lite otur. När reparatören öppnade harpan märktes att den var byggd med lite grövre arbetssätt. På ett ställe kunde man läsa Stockholm. Troligtvis gjorde man i Stockholm i början av 1900-talet en kopia av en fransk 1700-tals harpa. Erich visste inte om någon liknande i Sverige, så harpan blev rengjord, genomgången och förvandlad till ett mycket vackert instrument, med all mekanik intakt.

Orkesterns vänförening hjälpte till med kostnaderna och harpan är nu på obestämd tid framöver utlånad till orkestern. Familjens önskan är att många ska få chansen att stifta bekantskapen med detta vackra, och även vackert ljudande instrument. 

Du är styrelseledamot i föreningen Göteborgs Symfonikers vänner. Vad betyder det för en orkester att det också finns ideella krafter som stöttar verksamheten?  

Samarbetet mellan GSO och Vännerna har betytt mycket för båda parter. Vänföreningen bildades 1985 och dess ändamål är att stödja Göteborgs Symfoniker i deras verksamhet, såväl ekonomiskt som opinionsmässigt. Förutom statens, regionens och kommunens bidrag finns det alltid projekt som behöver extra stöd. T ex en harpas renoveringskostnad.

Vännernas ekonomiska bidrag till musikerna innebär bl a att de täcker kostnader för Fikastråket, en populär kammarmusik-konsert som återkommer 5-6 lördagsförmiddagar per säsong. Musik för en mindre numerär är ett härligt komplement till klangmassorna i de stora symfonierna. Jag har själv under flera år varit medlem i Stenhammarkvartetten, och i andra konstellationer där jag fått känna hur kammarmusicerandet inspirerar och utvecklar musikernas spel. 

Vännerna delar varje år ut stipendier till musikerna. Individuellt, eller gruppvis, kan spännande projekt, eller enskild förkovran genomföras. Privata donationer till Vänföreningen har gjort att värdefulla och välklingande instrument har inköpts. Vänföreningen stöttar även musikernas klädinköp. Man hinner ju slita ut ett antal frackar och långklänningar under årens gång. Vänföreningen har även anordnat studieresor. De har t ex besökt det omtalade nya Konserthuset i Hamburg och de var i juni 2023 även på plats i Bryssel när Nationalorkestern med en fantastiskt fin konsert uppmärksammade avslutningen på Sveriges ordförandeskap i EU. På föreningens Vänträffar/studiekvällar får medlemmarna tillfälle att på nära håll möta t ex dirigenter, solister, medlemmar ur orkestern (individuellt eller stämvis), samt vara närvarande på repetitioner. Det finns alltså en mängd uppslag för vad en vänförening kan betyda och vad pengarna kan användas till. 

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?  

Jag hoppas verkligen att den kan bli ljus och lång. Det finns en oerhörd kraft i symfonisk musik och den behövs i vårt samhälle. Våra professionella orkestrar måste få leva vidare och behålla denna konstform på topp. Det är väldigt viktigt att stat och kommun inser det fantastiska arbete som görs i musik- och kulturskolor. Där läggs grunderna, och där förbereds eleverna inför att kanske så småningom bli någon form av yrkesmusiker. Eller så kan de spela vidare med musiken som värdefull hobby där man träffar likasinnade musikutövare. Vid en produktion med Giso blir jag varm i hjärtat när jag ser hur äldre och yngre arbetar tillsammans för ett gemensamt mål och där glädjen att få musicera sedan kulminerar vid konsertframförandet. Alla på podiet får vara med och dela med sig av musikupplevelsen och musikens möjlighet till kommunikation med publiken.