Musiken har tagit kontrabasisten Jan Duda jorden runt. ”Under ett halvår fick jag resa och spela från Amsterdam runt hela Atlantkusten, Medelhavet, över Atlanten och i Karibien ett par månader – en upplevelse med många fantastiska möten som jag bär med mig genom hela livet.” Att Jan blev just musiker var ingen självklarhet, men idag arbetar han som kontrabasist i Norrköpings Symfoniorkester, ”ett fantastiskt arbete på många sätt”.

Du är alternerande stämledare för kontrabasstämman i Norrköpings Symfoniorkester. Vad är det bästa med att vara musiker i en Symfoniorkester?

Som i alla jobb finns det för och nackdelar. Ett fantastiskt arbete på många sätt och ska jag sammanfatta 30 år i orkestern så är alla turnéer med fantastiska musiker det bästa. Och självklart att vara en del av ett kulturarv som spelar och förvaltar den bäst komponerade musiken. 

Norrköpings Symfoniorkester har trots tiden med coronarestriktioner varit aktiva med flera digitala konserter och även spelat utomhus. Hur har du varit engagerad under denna tid?

Ja, jag minns när vi spelade vår sista ”after work”-konsert 11 mars i Linköping när restriktionerna kom. Dagen efter skulle vi spela med världsstjärnan Janine Jansen och hade repeterat in Beethovens Violinkonsert som vi fick ställa in. När vi inte kunde spela orkester ihop föddes nya idéer och vi lärde oss, som alla andra i branschen, att göra små mobilvideos där vi spelade på distans och satte ihop till skojiga klipp. Många nya kammarmusikgrupper i olika konstellationer uppstod också och t ex våra brassmusiker har spelat utanför äldreboenden och sjukhus. I konserthuset har vi gjort mängder med inspelningar för att nå vår publik. Efter sommaren har vi dock börjat spela orkester igen enligt de restriktioner vi fått vilket innebär lite reducerad orkester och där vi byter ut de största verken till verk som klarar den besättning vi får plats med på scen. Allt för att vara en säker smittfri arbetsplats. Musiken spelas nu in och streamas på internet. Det är ett nytt krävande arbetssätt som innebär att vi redan andra repetitionsdagen på en ny vecka får vara konsertklädda och klara för inspelning. Här hittar vi ny publik och till nästa höst är planen att vi med ny utrustning ska bygga en egen playkanal där alla våra konserter kan ses. 

Du växte upp i Gislaved och har spelat med Gislaveds Symfoniorkester många gånger. Har du några särskilt minnesvärda musikminnen från den tiden?

Absolut, utan Gislaveds musikskola hade jag nog fortfarande jobbat som elektriker vilket jag först utbildade mig till. Minnena är starka från allt jag var engagerad i. I musikkåren spelade jag kontrabas och när tubaisten Gustav Wiklund hastigt gick bort fick jag direkt uppmaning att istället spela tuba som var viktigare i musikkåren. Några intensiva lektioner av Gunnar Eurén sedan var det dax för march med musikkåren och med mig på tuba.

Orkesterföreningen, som symfoniorkestern hette på den tiden, var ett erkännande att man hade kommit en bit på vägen och det var ett stort språng när man fick vara med och spela med alla ”stora”.

Bengt och Jan Eurén var mästare på att inspirera och hålla en hög nivå. Flera gånger var det kurs / sommarläger på Viebäck där hemvändande proffs var instruktörer. Jag minns särskilt Basisten Torsten Ljungkvist som var instruktör och uppmanade mig att åka till Göteborg för att ta lektioner vilket  så småningom ledde mig in till Musikhögskolan i Göteborg. Inspirerande var också att vi fick spela med många stora solister som redan då kom till Gislaved.

Din pappa hade en liten orkester, Walter Dudas orkester i Gislaved.  Vad gav din pappa dig för musikalisk inspiration?

Pappa var en allsidig musiker som både spelade klarinett i musikkåren och var en bra improvisatör. Han tog tidigt med mig ut och lärde mig lyssna. Där fick jag inga noter utan fick lära mig spela evergreens och dansmusik på gehör vilket jag haft nytta av hela livet.

Utöver ditt engagemang i orkestern spelar du också underhållnings- och jazzmusik i mindre grupper. Vad ger det dig att spela musik i olika genrer och i olika konstellationer?

Det är en perfekt avkoppling till det strikta orkesterspelet att komma ut i helt andra sammanhang med annan repertoar och  publik. 

Direkt när jag kom in på musikhögskolan i Göteborg ringde gislavedsbon Urban Ward som då var cellist i Symfonikerna. De behövde en basist till ett storband han spelade saxofon i. Det blev massor av spelningar i Göteborg som gav nya kontakter och finansierade en del av mina studier. Jag vikarierade i Lisebergsorkestern och hade en anställning som teatermusiker på Stadsteatern under ett par år.

Efter 4 år provspelade jag i hela Skandinavien och vann en plats i Norrköpings Symfoniorkester 1990. Där finns även gislavedsbon, pianisten och solohornisten Lennart Langer ( Fd Johansson) och vi har spelat trio, underhållning och dansmusik ihop i hela 30 år.

Jag har också haft användning av min musikaliska bredd som basist i olika musikaler som My Fair Lady och Kristina från Duvemåla som jag spelat på Oscarsteatern och Cirkus i Stockholm. En period var jag ledig från orkestern då jag fick erbjudande om att spela i ett amerikansk band på en lyxkryssare. Under ett halvår fick jag resa och spela från Amsterdam runt hela Atlantkusten, Medelhavet, över Atlanten och i Karibien ett par månader. En upplevelse med många fantastiska möten som jag bär med mig genom hela livet.

Hur kom det sig att du började spela kontrabas och också valde att ha musiken som yrke?

Det började redan efter att jag börjat för Jan Eurén på mandolin som 9-åring. Året efter skulle man välja ett instrument och jag siktade på något stort som pukor eller kontrabas. Minns att mamma sa att ”Pukor blir det inte tal om”, och Jan Eurén övertygade om att kontrabasen är det bästa instrumentet. Jan blev min lärare och inspiratör i 10 år! Siktet var inställt på att bo i Gislaved och jobba som elektriker men musiken tog mer och mer plats. När jag sedan började åka till Göteborg och ta lektioner fick jag en dag telefon från Ljungskile folkhögskola som undrade om jag ville söka dit då de hört från gnosjöbon och cellisten Marie Åberg som då gick där, att jag skulle platsa.

Jag lastade kontrabasen och tuban i bilen, åkte dit, spelade upp och blev antagen. Efter en kort fundering tog jag ett sabbatsår från elektrikerjobbet och flyttade till Ljungskile. En ny värld öppnade sig med nya musikkompisar som alla skulle söka till musikhögskolan. Det blev naturligt att även jag sökte och jag blev antagen till  musikerlinjen i Göteborg. De sista momenten i lärlingsutbildningen som elektriker kämpade jag parallellt med för att få mitt certifikat. Något jag också haft nytta av under livet och gett en fallskärm till musikerkarriären.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?

I Gislaved finns fantastiska förutsättningar med musikskolan som byggts upp under många år. Jag önskar att styrande politiker förstår värdet och satsar på musiken i kulturskolan som är den finaste fritidssysselsättning som finns. En verksamhet som inte bara är viktig för ungdomars sysselsättning, utan i sin tur grogrund för en bra amatörorkester och rekrytering av nya professionella musiker. I Gislaved har ni lyckats bygga en Symfoniorkester med både bra amatörer och lärare som grund. Det lockar både nya musiker och en intresserad publik som är kvittot på att ni lyckas.

Och jag måste nämna Bengt Eurén som var den som började bygga upp musiken i Gislaved till en hög nivå. Han gratulerade mig när jag hade kommit in på musikhögskolan och sa ”Det är väldigt kul för dig men tråkigt för Gislaved. När vi lyckas helt får vi fram bra amatörmusiker som är på gränsen till proffs, inte bättre för då flyttar ni.”

Konkurrensen för att bli musiker idag är stenhård och jag är övertygad om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester med de förutsättningar ni fått är ljus. Sedan är det upp till politikerna att förstå kulturens betydelse i samhällsbygget och ge er anslag för överlevnad och utveckling.