”Att de trodde på mig var avgörande för min förmåga och vilja att utvecklas. Den tilltron till den växande människan vill jag förvalta och ge vidare till mina egna elever.” Så säger Jenny Björkqvist som växte upp i Anderstorp och spelade trumpet på Gislaveds musikskola. Idag arbetar hon själv som musiklärare och brinner för att ge, det hon en gång fått, vidare. 

 Du har spelat i orkestrar och är ledare för orkester i ditt yrke som brasslärare. Vad är det viktigaste du vill förmedla till dina elever?  

Musiken har ju betytt så oerhört mycket i mitt liv. Att försöka visa på den möjligheten för mina elever är min största drivkraft som lärare. Mina musiklärare ända från musikskolan till musikhögskolan har alla satt musiken och hantverket främst. Att de trodde på mig var avgörande för min förmåga och vilja att utvecklas. Den tilltron till den växande människan vill jag förvalta och ge vidare till mina egna elever.

Du växte upp i Anderstorp och var med i Musikskolans olika orkestrar. Vad fick du med dig från den tiden?

Orkesterresorna till Tyskland och Österrike är förstås det som först kommer upp bland minnena. Men egentligen är det nog engagemanget under alla vanliga repetitioner jag bär med mig starkast. Jag kommer ihåg Sven Christiansens energiska ledarskap som kunde ta sig uttryck i allt från frustration till eufori. Det vi gjorde var alltid viktigt, det var på riktigt.

Hur kom det sig att du valde trumpet som ditt instrument?

Som yngsta syskonet av fem var det inte så många instrument kvar att välja bland…  Eftersom vi var med i missionskyrkan var mina närmsta förebilder musikanterna i brassbandet, så att välja ett brassinstrument var givet. Lars-Olof Nilsson som var ledare för missionskyrkans brassband blev också min första trumpetlärare i musikskolan, så där fanns en röd tråd redan från början. Å, vad jag tyckte om Lars-Olof. Senare fick jag spela för Gunnar Eurén och efter det Bertil Frantzich, bägge två fantastiska lärare. Med Gunnar hade vi lektion i den nedlagda simhallens omklädningsrum. Bertil hade ju musikaffären i Anderstorp. Där var så trångt, så jag fick ofta ha trumpetlektion i skyltfönstret!

Har du några särskilt minnesvärda musikminnen från din uppväxttid?

Det fanns en tradition att musikskolans utflugna elever kom hem och åkte med på sommarturnéerna. Jag minns att jag var så stolt att få sitta och spela i samma orkester med idoler som Torbjörn Kroon och Urban Ward, jag tyckte vi lät så bra! Sedan vet jag att jag lite avundsjukt lyssnade på min bror Erik som fick spela både med Gislaveds symfoniorkester och Gislaveds storband. I musikskolan fick man spela flera instrument. Jag spelade även piano för Clas-Olof Lindqvist, också han en lärare som brann för ett seriöst lärande. När jag idag tittar i mina gamla pianoböcker är jag förvånad över de noteringar han har skrivit in, det var avancerad musikteori, funktionsanalys och framförallt anteckningar om frasering och musikaliskt tolkande. Jag fick också spela blockflöjtsensemble med Sven Christiansen. Vad kul det var att få spela barockmusik på alla möjliga flöjter, och vilken bra notläsningsträning!

Vad var det som fick dig att vilja satsa på musiken som yrke? 

Jag skulle nog säga att det var mitt år på Södra Vätterbygdens folkhögskola som avgjorde. Jag tänkte ta ett pausår för att fundera på om jag ville bli veterinär eller ingenjör, men något hände under det året. Alla omkring mig levde musik, jag kunde sitta och öva hela dagar och nätter. Efter det var alla andra yrkesval som bortblåsta.

Efter Musikhögskolan i Göteborg har du arbetat i Härryda kulturskola där du jobbar aktivt för att fler barn och ungdomar ska upptäcka brassinstrument, bl a genom brassrytmik. Hur kan vi få fler att välja att börja spela ett orkesterinstrument? 

Jag tror starkt på förebildandet, att visa på goda exempel. Här i Härryda kulturskola har vi ju förmånen att med närheten till Göteborg kunna ha ett fint samarbete med både GSO, Göteborgsoperan och GWO, där deras brassmusiker ibland kommer och ger små popup-konserter, clinics och masterclasses. För oss som inte självklart får ett överflöd av nya elever är det också ännu viktigare att få dem som börjar att stanna kvar.  Där har vi med våra orkesterinstrument en unik möjlighet att skapa mötesplatser, få eleverna att känna en stark social gemenskap. Vi har lyckats mycket väl med vår tradition av att starta med brassrytmik.  De får träna sig på att både ge och ta plats och instrumentalspelet blir förankrat i både kropp och knopp. Direkt känner barnen att det är roligare att uppleva musikens kraft tillsammans med andra.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Med en så fin musikskola har ni alla chanser att fortsätta verksamheten på en hög nivå. Jobbar ni dessutom aktivt med att vara Gislaveds professionella förebilder bidrar ni till att säkra återväxten för framtiden.