Karin Vettefors är utbildad cellist vid Musikhögskolan i Malmö och sedan några månader tillbaka även färdigutbildad sjuksköterska. I vår intervju berättar Karin om musikens betydelse under uppväxten och om glädjen den medfört, men också om svårigheterna med att vara yrkesmusiker och om det nya jobbet som sjuksköterska.

Du började med musiken tidigt som suzukielev och med mamma Elisabeth som pianolärare i musikskolan. Vad betydde musiken för dig när du växte upp?

Musiken har alltid varit en stor del i mitt liv. Vi har alltid sjungit och spelat mycket hemma och jag vet att det finns kassettband (!) med inspelade sånger som mamma och jag sjunger på. 

Som elev i musikskolan och senare på estetiska programmet var du med i olika orkestrar och grupper. Vad fick du med dig från denna tid?

Det var så skönt att tillhöra ett sammanhang. Att gå till glashuset, träffa sina kompisar och ta en macka innan repet med orkestern var guld värt. 

Du valde att utbilda dig till cellist på Musikhögskolan i Malmö. Var det ett självklart yrkesval?

Verkligen inte!! Jag höll på med mycket idrott och gick en sväng på teknikprogrammet innan jag bytte över till estet, så vägen var krokig. Jane kan säkerligen intyga att jag inte var den mest ambitiösa eleven vad gäller övning. 

Efter Musikhögskolan med studier i Paris fortsatte du några år som yrkesmusiker. Men nu har du en annan yrkesbana. Vad ledde dig dit?

Det är många saker som har spelat roll i valet att lämna banan som yrkesmusiker. Bland annat att inte behöva bo i en stor stad för att kunna få jobb, chansen att få ett fast jobb är ganska liten och att det inte är optimalt med familj och de arbetstiderna som det innebär att vara yrkesmusiker. Sedan januari är jag färdig sjuksköterska så nu jobbar jag inom vården. Spännande, men också utmanande att börja nytt jobb mitt i en pandemi.

Du var med i Gislaveds Symfoniorkester i flera år och återvänder ibland för att spela med när tillfälle ges. Vad betyder orkestern för dig och är det någon särskild konsert som du minns med glädje? 

Åh! Jag älskar verkligen att få komma hem och spela. Det har inte blivit så många gånger som jag velat, men det är alltid roligt att få frågan. Det är en otrolig gemenskap och det finns ett genuint intresse och en välvilja som är svårslagen. En konsert jag minns särskilt är faktiskt min första konsert med GiSO. Vi spelade Dvoraks ”Nya världen” och jag fattade ingenting. Det var så svåra noter, många på scen och så mycket ljud på repetitionerna, men när konserten väl var igång var det en så mäktigt känsla. Sedan dess har jag spelat den flera gånger, både med GiSO och andra orkestrar, och har lärt mig någon mer not för varje gång.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?

Jag önskar att den får fortsätta utvecklas och vara en väg för unga att få tillfälle att spela symfoniorkester. Det är få förunnat att få den möjligheten.