I veckans intervju möter vi Staffan Lindqvist som arbetar som fiollärare på musikskolan i Gislaved och är stämledare för andrafiolerna i Gislaveds Symfoniorkester. Staffan berättar om fördelarna med suzukiundervisning, om musikskolans unika orkestertrappa och om de utmaningar som kulturlivet i Gislaved står inför. ”Optimismen för kulturlivet har fått sig en törn, men jag hoppas på det bästa och att vi snart kan börja spela i Symfoniorkestern” avslutar Staffan.

   

Du spelar fiol i Gislaveds Symfoniorkester och har gjort det i många år. Vad betyder det för dig att det finns en Symfoniorkester i Gislaved att spela med i? 

Att det fanns en Symfoniorkester i Gislaved var en del i beslutet att söka mig till Gislaved år 2001. Det betyder mycket att ha möjlighet att själv få spela.

Som fiollärare i Musikskolan Gislaved har du ibland med dig dina elever i orkestern. Hur upplever du den möjligheten?

Jag ser på Musikskolans verksamhet med vår orkesterstege/trappa, att Symfoniorkestern är det sista trappsteget för eleverna. Orkestertrappan som vi har jobbat fram i Musikskolan är så unik. Redan från början får eleverna vara med i orkester och får utvecklas under hela skoltiden. Som stämledare i andrafiolen känner jag ansvar för alla i stämman, såväl eleverna som de äldre. Mycket kan ju dyka upp och ändras under en repetition, även om man har bestämt stråksättning med mera innan. Det är inte alltid så enkelt, utan det kan behövas extra hjälp.

Du är också suzukilärare för fiol. Vad är fördelen med den metoden och att börja spela i 5-årsåldern? 

Fördelen är att eleverna hinner komma längre i sitt spel när de kommer i den kritiska åldern 12-13 år när många vill sluta. I Musikskolans Kammarorkester är flera av eleverna suzukielever från början och genom att de börjar tidigt hinner de komma långt i spelnivån. Det är också så viktigt och bra med föräldramedverkan som är nödvändig när eleverna är så unga. Föräldrarnas engagemang betyder mycket. Jag började som suzukilärare under min utbildning på musikhögskolan i Malmö, där vi hade ett suzukiprojekt som sedan skulle läggas ner. När jag startade suzukiverksamheten i Malmö och Lund så startade jag med de eleverna som stod i kö och ville börja.  Som fiollärare i Ljungby hade jag också en omfattande suzukiundervisning.

Vad tycker du är viktigast att förmedla till dina fiolelever?

Det är att ha glädje till att spela. När eleverna har tränat och lärt sig så känner de sig så nöjda. Idag är det mycket andra fritidsaktiviteter som konkurrerar med musiken. iPad och mobilerna tar också mycket tid från övning. Det är också en utmaning för Musikskolan att nå nya elever.

Vad fick dig att vilja satsa på att utbilda dig inom musiken och ha det som yrke?

Jag började med blockflöjt, men gick över på fiol när jag var 9-10 år. Precis då jag började på Katedralskolan i Växjö på gymnasiet startade ”musiktillägget”, där man utöver sin gymnasielinje, i mitt fall samhällsprogrammet, kunde få extra musiktimmar. Just det att vi var många elever som var extra musikintresserade var något som stimulerade mig till att också söka mig vidare inom musiken.

Under detta spelår har konserterna varit inställda och alla längtar efter att få börja spela igen tillsammans. Om du ser tillbaka på tidigare år, är det någon av konserterna med Symfoniorkestern som du minns alldeles särskilt?  

Det är många produktioner som har varit bra på olika vis. En konsert jag gärna minns är då violinisten Malin Broman gästade oss. Hon var så sympatisk och musikantisk. En annan minnesvärd konsert var när Jonas Dominique dirigerade oss i ”Argentinsk tango”. Det var så annorlunda och roligt att vara med om.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Jag känner en oro för hur det ska bli med hela kulturlivet i Gislaved, vi har många utmaningar. Skolinspektionens beslut om att vi inte längre får undervisa på skoltid gör att vi inte lika lätt når alla barn och kan locka dem att börja spela ett orkesterinstrument. Vi har också inom några år en generationsväxling på Musikskolan där jag hoppas att de nya musiklärarna kan hitta in till och få samma känsla för verksamheten. Att vilja utveckla och ha ett personligt ansvar. Optimismen för kulturlivet har fått sig en törn, men jag hoppas på det bästa och att vi snart kan börja spela i Symfoniorkestern.