År 1991 nominerades den japanske violinisten Shinichi Suzuki till Nobels fredspris för sin musikpedagogiska metod och för sin människosyn. Metoden som Suzuki utvecklat har kommit att kallas Suzukimetoden, men benämns även som ”modersmålsmetoden”. Suzukis utgångspunkt är att varje barn föds med många anlag, vilka får möjlighet att växa fram om de stimuleras. Liksom det lilla barnet lär sig sitt modersmål genom att härma och ta efter sina föräldrar kan också barnet lära sig ett musikaliskt språk genom att på ett lekfullt sätt lyssna och härma. Det är inte Suzukis mål att alla barn som spelar ska bli professionella musiker. Istället används musiken ett medel och verktyg för att utveckla barnets personlighet. Barnets koncentrationsförmåga och minne tränas, motoriken utvecklas, barnet övas i samarbetsförmåga och stimuleras på såväl ett musikaliskt plan som ett personligt. Av största vikt är omgivningens uppmuntran och tilltro till barnets möjligheter att utveckla sin förmåga.

Sven Sjögren, född och uppvuxen i Gislaved, började spela piano vid 7 och violin vid 11 års ålder. Efter studier både vid Göteborgs Musikhögskola och Southern Illinois University i Edwarsville startade Sven den första Suzukiföreningen i Sverige och tog därmed Suzukimetoden till Sverige. Sven har även studerat pedagogiken för Dr. Shinichi Suzuki själv och fortsatt att utveckla metoden i Sverige, men också i länder som Norge, Estland, Australien och USA. Under många år har han även suttit med i Göteborgsoperans orkester.

På Gislaveds musikskola finns möjlighet för barn att börja spela fiol, cello eller piano enligt Suzukimetoden från det år barnet fyller 5 år. Ansökan kan göras genom elektroniskt formulär på denna länk.

Du är född och uppvuxen i Gislaved. Hur kom du i kontakt med ortens musikliv och hur kom det sig att fiolen blev ditt instrument?

Jag fick Bengt Eurén som min första fiollärare. Tror att det var främst min kära mor som bestämde instrumentvalet. Min storebror hade spelat några år när jag satte igång, men slutade rätt snart. Men mitt första instrument var piano, som jag började med i 8-årsåldern. Och pianot följde mig ända upp på musikhögskolan – där som ”2:a-instrument”.

Vad betydde musiken för dig under din uppväxt?

Musiken betydde mycket.  Att lära sig traktera ett instrument under uppväxten visar sig ha stora fördelar vad gäller många färdigheter som man behöver senare i livet. Einstein sa ”…Utan min violin hade jag aldrig kommit på relativitetsteorin…”. Suzukipedagogiken ser det lilla växande barnet som någon med ett tomt verktygsbälte runt midjan. Det sätt som man i triangelns form arbetar tillsammans – elev-förälder-lärare – kan liknas vid att vi fyller detta bälte med verktyg för livet. Att tidigt genom musicerandet träna upp en rad viktiga egenskaper, ger den växande människan ovärderliga verktyg. Exempel är minnesträning (all repertoar i Suzukiböckerna memoreras till 100% även sedan eleven läser noter), vana att stå inför människor och t.ex. tala (man spelar solo i gruppen från början), samarbete (man spelar tillsammans med andra från början), respekt och vördnad för andra (man sitter ofta och lyssnar även på kompisar som inte kommit så långt som man själv), musikintresset (som berikar ens liv på många sätt – vare sig man är en glad amatör eller proffsmusiker). Musicerandet betydde också att jag fick en fin gemenskap med mina musikkompisar. Det hjälpte dessutom till att ge mig en identitet – otroligt viktigt när man växer upp.

Har du några särskilt minnesvärda musikminnen från din tid i Gislaved? 

Bengt Eurén, Juan Campmany, Janne Eurén och jag bildade en stråkkvartett, som vi ofta var ute och spelade med – inte minst i kyrkor. Sedan var ju ungdomsorkestern en verklig motivator tidigt.  Det visar hur viktigt det är att tidigt i sitt spelande komma in i ett musikaliskt/socialt sammanhang – jämför hur man inom Suzukipedagogiken omedelbart kommer in i en kombination grupp/individuellt spel.  Senare kom allaåren i Gislaveds Orkesterförening få stor betydelse på många sätt – inte minst som en plattform för att så småningom välja musiken i stället för medicinen, som under min gymnasietid var min inriktning. Jag är dessutom tacksam för att ha varit med i Gislaveds Orkesterförening, för där träffade jag min fru Hélena!  ?

Du introducerade suzukimetoden på 70-talet i Sverige och var också högst delaktig i att Musikskolan Gislaved tidigt startade suzukiundervisning. Hur gick det till och vad har varit din ledstjärna genom åren?

En viktig person i starten av Suzukiundervisningen i Gislaved var Jan Eurén. Han gillade idén att yngre elever än som då var fallet, kunde börja spela. Och pappa Bengt var mycket positiv till allt som innebar att yngre elever/familjer skulle kunna komma med i den redan så livfulla kommunala musikskolan i Gislaved. Även fiollärare från Gislaved var med på de sommarkurser som arrangerades, innan vi i Sverige kom igång med European Suzuki Associations lärarkurser. 1985 startade jag ESA-lärarkurser för violinister i Sverige.  Efter studier för Kendall i USA några år reste jag till Japan första gången. I mellantiden översatte jag Suzukis bok ”Kunskap med kärlek”. Jag var under 70- 80- och 90-talet flera perioder hos Dr. Suzuki i Matsumoto för studier. Hela Suzukis pedagogik andas effektivitet, kärlek och skönhet. Den genomsyras av att ”alla kan”. Detta är en hoppets plattform, från vilken alla som vill kan börja spela – inte bara ”dom begåvade”. Att tro att bara vissa utvalda skulle kunna börja spela instrument, är som att säga att bara vissa ”begåvade” skulle börja lära sig att prata sitt modersmål. Med samma resonemang skulle man bara satsa på ”dom språkligt begåvade”, medan andra inte ens skulle försöka lära sig prata. Dr. Suzuki formulerade det så här: ”Det är människans största tragedi – detta att så många tror att man föds med begåvning och talang! Begåvning är något man tränar upp…” Observera att han inte menar att alla är lika eller att alla kan gå lika långt. Men kärnan i denna hans filosofi är att alla kan utvecklas jättemycket om det finns träning (särskilt tidig sådan), stimulans och kärlek i det växande barnets liv. Ännu har ingen Suzukielev testats med avseende på musikalitet. Man har bara börjat att lyssna och sedan tidigt i livet satt igång att spela med föräldrarnas hjälp. Suzuki föredrar att kalla sin metod för ”modersmålsmetoden”, och det är lätt att inse varför.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Mina kunskaper om dagens ”Gislaveds Orkesterförening” är tyvärr mycket dåliga. Under mina år på Musikhögskolan i Göteborg på 70-talet åkte jag ofta hem och förstärkte orkestern i samband med konserterna.  Men min förhoppning är att den ska få fortsätta sin unika gärning. Under många årtionden var den orkestern dit många stora solister kom. Samtidigt som de gav konserter med professionella svenska orkestrar, så hamnade dom ofta även i Gislaved – ”för den stora musikglädjen” som fanns i denna orkester.

Med många kära hälsningar
från Sven Sjögren