När Ursula Frylestam kom till Sverige och Småland kom symfoniorkestern att bli hennes sociala plattform. ”Göra musik ihop är ett speciellt sätt att umgås” säger Ursula som kommit att bli en viktig nyckelperson i orkestern genom sitt sätt att värna om såväl nya som gamla orkestermedlemmar och som ser till att det varje orkesterrepetition också blir en värdefull stund av fika och social samvaro. ”Musiken är en stark kraft” säger Ursula och menar Gislaveds Symfoniorkester vara en förening av stor betydelse för kommunen, en förening viktig för styrande politiker liksom sponsorer att värna om.

Du växte upp i Schweiz, där du gick på en flickskola. Hur såg ditt musicerande ut när du växte upp?

Jag växte upp i Zürich där jag gick på flickgymnasium från årskurs 7. När jag musicerade som barn i Schweiz fanns det ingen kommunal musikskola, utan jag fick ta privatlektioner. Jag började spela piano och fick på gymnasiet en mycket duktig pianolärare. Musiken handlar ju inte bara om eget musicerande, utan också om att få lyssna till musik. När jag var 12-13 år köpte jag en biljett till operan för 5 franken och gick själv dit. Det var ståplats längst upp och det gavs Wagners Meistersinger. Jag tyckte mycket om att gå på opera och konserter och gick ofta dit själv. Min pianolärare tyckte om Bartoks och Prokofjevs musik och gav mig den musiken att spela. Detta la nog botten till mitt musikintresse. Efter gymnasiet ville jag gärna gå en högre musikutbildning, men tyvärr hade inte min far råd med det, så jag fick välja en annan yrkesbana. När jag då inte fick gå vidare till en högre musikutbildning, flyttade jag till Fribourg till min första egna lägenhet. I lägenheten kunde man inte spela piano, så då valde jag tvärflöjt. Jag tog tvärflöjtslektioner för en munk i stadens kloster och spelade också i flera år även orgel.

Hur kom det sig att just cello blev ditt instrumentval?

Jag träffade min svenske man Bosse i Fribourgh och vi flyttade sen till Lund. Där var jag med i en musikgrupp där det saknades ett basinstrument. Jag funderade först på att börja spela fagott, men valde cello och köpte min första cello hos musikaffären Nilsson i Malmö. Jag tog cellolektioner för en ung kvinna som gick på musikhögskolan.

Så småningom kom du att bosätta dig i Gislaved. Vad betydde det för dig att det här fanns en symfoniorkester att spela i?

Det betyder allt! Vi flyttade från Skåne till Småland, där vi hade ärvt ett hus i Nennesmo utanför Reftele, till en kommun som jag inte alls kände till. Från dag ett tog jag kontakt med Bengt och Jan Eurén på Gislaveds musikskola. Det blev min sociala plattform. Jag fick snygga upp mitt cellospel, så jag tog privatlektioner för Jan Eurén och var också med på orkesterns sommarkurser. En dag minns jag att Jan hade dörren till cellolektionen öppen, och efter det kom Bengt och sa att nu var det nog dags för att börja i Symfoniorkestern. Det var en fantastisk känsla att få spela med en symfoniorkester, jag minns att vi spelade Grieg första gången. Cecilia Molander i cellostämman tog hand om mig och hjälpte mig och vi sitter fortfarande tillsammans i cellostämman och spelar i orkestern och har gjort det nu i drygt 40 år. Jag kände mig välkommen direkt. Genom att Jan var så mån om att allt det sociala i orkestern skulle fungera, låg mycket av det på cellostämman och fortfarande är det nog så.

Förutom att spela cello i orkestern har du andra viktiga uppgifter, du har många år varit med i orkesterns styrelse och brukar ordna fika på orkesterrepetitionerna. Vad betyder det för en
orkester att det finns många hjälpande händer utöver musikerna?

Vi har konsertvärdar, de fyller en jätteviktig funktion. De säljer biljetter, visar konsertbesökare tillrätta, ordnar fika på cafékonserterna mm. Det är en stor avlastning för oss musiker, för konsertvärdar spelar inte. Men jag är med och ordnar fika på orkesterrepetitionerna, det är en viktig social stund. Under pandemin fick vi inte sitta tillsammans och då satt alla musiker var för sig utspridda i salen med sina mobiltelefoner. Nu sitter vi tillsammans och pratar och har en trevlig stund.

Du spelar också i musikskolans celloensemble ”Da Capo”. Vad betyder den gemenskapen för dig?

Det är både nyttigt och roligt. Vår ledare Jane Petterson har bra arrangemang och ordnar ibland uppspelningar. Alla får vara med, det är roligt att man får spela och inte bara har cellon hängande på väggen. Det kan vara tidigare musikskoleelever, nån har flyttat hit, det är olika nivåer, men fyller en viktig funktion, en kul stund och också socialt umgänge.

Göra musik ihop är ett speciellt sätt att umgås. Jane är en fantastisk stämledare som får oss att utvecklas och får en till att våga, man blir trygg, kan slappna av. Stämledaren är viktig och nödvändig, det märker man direkt när man någon gång är utan. Det är en trygghet som är nödvändig.

Har du något särskilt minnesvärt musikminne från konserterna med Symfoniorkestern?

Jag måste nog välja jubileumskonserten vi hade i våras, när vi firade orkestern 90 år. Vi spelade bland annat Dvoraks Symfoni från nya världen. Det var fantastiskt, mycket speciellt.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?

Det är absolut viktigt att de styrande i kommunen värnar om symfoniorkestern och ser vad den betyder för kommunen. Musikskolan är en viktig bas. Utan den går det inte att rekrytera nya musiker till symfoniorkestern. Det konceptet är alldeles nödvändigt.  Det går inte driva en symfoniorkester utan att det kommer nya elever från musikskolan. Musiken är en stark kraft och vi har en fantastisk publik
som kommer på våra konserter, så jag vill hoppas, att med stöd från kommunen och sponsorer, kan symfoniorkestern fortsätta att leva vidare.