Paula af Malmborg Ward är en välmeriterad tonsättare. Hon har arbetat tillsammans med en lång rad orkestrar och tilldelades år 2020 Föreningen Svenska Tonsättares Rosenbergspris. För gislavedspubliken blev Paula ett känt ansikte säsongen 2012-2013 när Paula, genom ett samarbete med Gislaveds Symfoniorkester, gästade orten för att framföra några av sina verk.

 

Du är en flitig kompositör med en mycket gedigen meritlista och skriver även musik för symfoniorkester. Vad är det bästa med att skriva för en symfoniorkester?

Klangpaletten! De till synes oändliga möjligheterna till samklanger och varierande instrumentkombinationer. Att ha tillgång till tuttiklangen, det stora orkesterljudet och disponera det i förhållande till mindre ensembler och solopassager. Ett spännande och lustfyllt äventyr varje gång. Väl på plats, mötet med musikerna och den akustiska verkligheten – att få laborera fram den klingande karaktären tillsammans med orkester och dirigent.

Du har komponerat flera orkesterverk som spelats av Gislaveds Symfoniorkester. Hur känns det när du får höra dina verk framföras live?

Det känns (oftast) underbart. Jag blir alltid lite ödmjuk inför faktumet att där sitter en stor mängd individuella musiker med sina egna musikaliska sanningar i bagaget, som samlar sitt kunnande och sin koncentration och får mitt verk att klinga. Samtidigt kommer jag ju inte ifrån att utan kompositioner så har ju orkestern ingenting att spela… 

Genom din man Urban som har sina rötter i Gislaved, har du ofta besökt orten. Vad betyder det för en kommun som Gislaved att det finns ett rikt kulturliv?

Den betydelsen är nog större än jag kan greppa. Om vi tar musikskolan först: Att som liten eller ung få ett aktivt förhållande till musikutövande, hur det känns i kroppen och i sinnena att hålla i, spela på och lyssna till ett instrument eller flera, tror jag formar en för all tid. Om dessutom formerna för samspel och lyssning/upplevelse tillsamnans med andra får fortsätta utvecklas och de stora och små musikaliska sammanhangen får löpa genom livet – blir vi rikare, tolerantare och mer ödmjuka och vi växer som människor. Jag tror på ett samhälle där musiken, kreativiteten, konsten och tankarna flödar, och inte hålls tillbaka eller förminskas av politisk styrning.

Hur har året med restriktioner kring Coronapandemin påverkat dig och din möjlighet till arbete?

Det var tungt att Mytomania (libretto Kerstin Perski), min hittills största opera som skulle haft premiär på Göteborgsoperan i februari, blev uppskjuten till 2023, precis som verket för Göteborgs symfoniker som snart är färdigt, med ursprungspremiär i mars 2022. Två stora och för mig viktiga verk. Ännu finns inga bestämda datum för dessa premiärer, vilket i praktiken ”öppnar upp” för alternativet att ingenting blir av. Under året som gått har jag tvingats lära mig tänka annorlunda. Jag är en metodiker med god planering och lång framförhållning. Nu måste nycklarna till kreativiteten vridas om till läget: flexibilitet, snabb omställning, hög beredskap på både bra och dåliga besked. Dessa mentala kullerbyttor är dock inte enbart negativa; mer om det nedan.

Hur ser processen ut när du komponerar, hur får du dina idéer till musiken?

Oj, vilken fråga! Det varierar verkligen. Det kan vara människor som gör stort intryck på mig, ett ostämt piano i ett f.d. skyddsrum fullt med gamla porterflaskor, känslan när jag ställs inför nya främmande situationer, vardagliga händelser (musikalisk dagbok…) och ibland men faktiskt inte särskilt ofta – naturen, poesi. (När det gäller musikdramatik är ämnena oftast relaterade till människans tillkortakommanden – väldigt generellt beskrivet alltså.) Sen hittar jag oftast in i verket via tid och tajming, gör först en storform där jag markerar energifördelning (hög/lågpunkter), täthet, klang, tempo mm… det tar lång tid innan första noten är på plats! Sen söker jag mig mer och mer inåt, där själva musiken och uttrycket finns. Naturligtvis påverkas också storformen under processen. Men att ha en första formskiss som referens att stöta och blöta ideer mot, passar mig oftast bäst. Kortare stycken komponerar jag ibland linjärt – ”sätter pennan mot pappret o låter den gå” men sällan utan en bärande musikalisk idé.

Vad håller du på att komponera nu och vad har du för planer för kommande säsong? 

Jag lägger sista handen vid GSO’s beställningsverk Spår vägar – vokalsymfoni i en diffus tid. För vokalensemble, orgel, orkester och videokonst. Verket är beställt till Göteborgs fyrahundraårsjubileum och jag samarbetar tätt med videokonstnären Lene Juhl. Jag har skrivit librettot själv med utgångspunkt i mina erfarenheter dels som extramamma åt en växande pojke från Afghanistan, dels av att själv komma ny till en stad full av motsägelser (jag flyttade från Sthlm till Gbg 1992). En stad som slits sönder både till det yttre och inre och samtidigt rustar till fest. Egentligen handlar verket om kärlek. Kanske villkorad, hemska tanke. Nåväl, det är ett hjärteverk för mig, som jag hoppas får klinga i verkligheten 2023. Ett annat projekt kallar jag ”Till slut – från början” och det hade faktiskt inte blivit av utan de nämnda inställda premiärerna. Jag har bestämt mig för att i 60-årspresent till mig själv ta upp min gamla låtrepertoar 1979-1990 och spela och sjunga låtarna i olika projekt. Jag inledde i juli med en rolig soloturné på äldreboenden i Göteborgs stads regi, Speldags. 10 gig på en vecka. Bara jag och mina låtar, synten, micken stärkaren – just like old times. Och publiken var med! Det gav mersmak förstås. Jag har bokat en vecka i studio i höst och ska spela in en platta eller två och så har jag funderingar på en liten och en större scenshow. Lunchjazz, musikal, kabaré… det finns text och musik så det räcker, och jag styr själv över projektet. Om jag får ha hälsan kommer 2022 bli ett sjungande och spelande år som jag ser mycket fram emot.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Jag hoppas innerligen att levande förebilder i Gislaved kan fortsätta locka barn och unga att börja/fortsätta spela och bygga den viktiga musiktraditionen i Gislaved vidare. Håller tummar för återväxten och för att politikerna i kommunen vågar och har kunnande och insikt nog att tänka långsiktigt. Tyvärr har Sverige sen decennier lidit av ”projektos” – ett uttryck myntat av salig f.d. kulturminister Bengt Göransson som förstod vikten av ett levande kulturliv på riktigt, och som såg en fara med kortsiktigt tänkande i kulturpolitik. Projekt hit och projekt dit. Orkestrar, skolor, teatrar och övriga lite större kulturetablissement behöver tid och stabilitet för uppbyggnad, och för att vårda den inre kärnan. Jag hoppas att Gislaveds musikliv med både stora och små orkestrar får fortsätta utvecklas och inspirera resten av Sverige. För ni är en förebild.