Hanna Eurén växte upp i en riktig musikfamilj. Farfar Bengt Eurén var musikledare för den kommunala musikskolan, ett ansvar som hennes pappa senare skulle komma att axla. Bengt var också dirigent i symfoniorkestern, ett uppdrag som mamma Ing-Britt tog efter. I veckans intervju berättar Hanna om spelglädjen och om hur musiken präglat hennes uppväxt och liv. Idag bor Hanna i Blekinge men åker gärna den långa sträckan för att än idag vara med och spela med Gislaveds Symfoniorkester.

Du växte upp med Symfoniorkestern. Din farfar Bengt spelade altfiol där efter att han slutat vara dirigent och dina föräldrar Jan och Ing-Britt var också med i orkestern. Minns du när du själv fick vara med första gången? 

Jag tror att jag var 12-13 år när jag första gången fick vara med en nyårskonsert. Jag minns att jag tycket det var en så häftig upplevelse att få vara med att spela i orkestern. Tidigare hade jag från liten ålder stått hos pappa vid kontrabasen och följt med i hans noter och räknat pauser under helgrepetitionerna, om jag och farmor inte bredde frallor till orkestern förstås!

Din farfar Bengt och farmor Britta, bjöd ofta hem gästartisterna till sitt hem, en tradition som också dina föräldrar fortsatte med. Har du några särskilda minnen från dessa möten?

Det blev många möten genom åren som jag bär med mig som fina minnen men jag minns särskilt när Malin Broman besökte orkestern och vårt hem första gången. Som hon spelade, det var en dröm för en liten suzukielev som jag då var och hon var en sån förebild för mig.  Några andra starka minnen är när Mats Rondin eller när Bengan Jansson och Peter Gardemar var hemma hos oss. Ett annat minne jag bär med mig är en av de allra första produktionerna jag var med på. Det var när vi gjorde Carmina Burana i ishallen och jag satt på scenen med både min mamma, pappa, farfar och min morbror Calle. Det var en häftig upplevelse att få dela med dem!

Din pappa Jan lever tyvärr inte längre, men hans minne lever verkligen kvar. Du har fortsatt att vara med i orkestern när tillfällen ges. Vad betyder orkestern för dig? 

Symfoniorkestern ger mig så många olika saker, att få spela och musicera tillsammans. Att träffa orkestermedlemmar och publik. Det känns också så fint att få vara en del av det som farfar och pappa byggt upp tillsammans med så många engagerade Giso-musiker, samarbetet med musiklärarna och musikskolan, sponsorer, politiker och kommun.

Du började spela fiol redan som 5-åring. Vad har musiken betytt för dig genom livet?

Musik för mig som är gemenskap. Musiken har alltid varit en så stor del av min uppväxt. Från barndomen är det minnena av Suzukiundervisningen, sommarkurser och mina kompisar jag bär med mig. Några av oss spelar tillsammans än i dag och det är så roligt.

Att jag under åren har fått möjligheten att möta tre fiollärare i Gerd Liljenvall, Annika Björkenbo och Ingrid Sturegård har inspirerat och väckt spelglädjen i mig. Sen jag började spela i Gislaveds symfoniorkester så har jag fått sitta i samma pult som alla tre av dem vid olika tillfällen och det är fantastiskt kul. Så att få spela tillsammans och dela fina guldkorn under konserterna i Gislaveds fina symfoniorkester är så otroligt betydelsefullt för mig idag.

Nu är du lärare, har du nytta av ditt musikintresse i ditt arbete?

Framförallt att kunna dela glädjen till musiken på olika sätt tillsammans med mina elever.

Du har varit med i Symfoniorkestern i många år, vad spelar du helst för musik? 

Jag tycker att blandningen ger mig så mycket. Att ena produktionen med Giso få spela en symfoni av Dvorak eller stycken för stråkar.  För att i nästa spela ett blandat program under en nyårskonsert för att helt byta genre och spela rock och pop i en tredje produktion det gör att glädjen att spela är så stor för mig.

Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester? 

Jag hoppas och tror att GiSO med eldsjälar, sponsorer och med ett stort engagemang från många håll gör att vi kan få fortsätta spela tillsammans, möta vår publik och lyssna till fantastiska solister.