Den här veckan intervjuar vi Catarina Skoog Aquilonius vars karriär och bana började på musikskolan i Gislaved. Vägen gick sedan via Musikhögskolan i Göteborg, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm/Edsberg och senare också via Hochschule für Musik Hanns Eisler i Berlin. Idag arbetar Catarina som orkestermusiker i Kungliga Filharmonikerna – en av världens bästa orkestrar!
Du spelar viola i Kungliga Filharmonikerna. Hur har detta år med Corona-restriktioner påverkat orkestern och dig?
Det har varit en mycket annorlunda vår. Vi fick liksom alla andra instutitioner stänga för publik men kom snabbt igång med livestreamingkonserter (de finns fortfarande kvar att se på www.konserthuset.se/play). Den stora skillnaden då var att vi inte fick vara fler än 50 på scenen (vi brukar vara ca 100 vid full besättning) och att vi var tvungna att sitta med 2 meters avstånd! En utmaning samspelsmässigt då vi brukar vilja sitta nära för att höra varandra bättre. Dessutom fick vi ställa om repertoar och spela en del utan dirigent, allt med ganska kort varsel.
Du växte upp i Gnosjö, men gick på Gislaveds gymnasium och kom då med i Gislaveds kammarorkester och i symfoniorkestern. Har du några särskilt minnesvärda musikminnen från den tiden?
Jag bodde först i Stengårdshult och började spela när jag var 6 år i Gislaveds musikskola och fortsatte helt enkelt där när vi flyttade till Gnosjö. Det var stort att få börja kammarorkestern och ännu större att få börja i Symfoniorkestern med vuxna och allt. Jag fick bla vara med på en turne till Amsterdam/Keukenhof. Det var väldigt spännande (har aldrig någonsin sett så många tulpaner!) Men ett av mina bästa minnen var när min första violalärare Bengt Euren tyckte att jag kunde min stämma i Brandenburgkonsert nr 6 såpass bra att han gick ut i korridoren och drog ihop några andra musiklärare spontant så vi kunde spela den ihop. Det var såå kul!
När kände du att violan var instrumentet för dig?
Jag gillade det nog redan första gången jag provade. C-strängen, den djupa klangen… härligt!
Vad är det bästa med att vara orkestermusiker?
Det är varierande med ny repertoar, nya solister och dirigenter varje vecka. Man har kollegor i åldrarna 20-67 vilket kanske inte är så vanligt på många arbetsplatser. Och det är väldigt roligt att få möjligheten att se många delar av världen när man är på turné både i Europa, Usa o Asien. Men det bästa är nog de gånger som alla i orkestern tillsammans bidrar till speciella stämningar… som ibland är magiska, medryckande eller oerhört mäktiga. Det hör naturligtvis musiken till men vissa tillfällen står ut och blir extra minnesvärda.
Du är också medlem i kammarorkestern Stockholms Sinfonietta, vad betyder den ensemblen för dig?
Tyvärr har sinfoniettan blivit tvungen att lägga ner i år. Det har varit väldigt roligt att vara med där. Ett tillfälle att få spela i lite mindre format än i symfoniorkester. Jag har oförglömliga minnen med sinfoniettan från turneer, julkonserter och skivinspelningar med många fina solister. Bla Malena Ernman, Malin Byström och Peter Mattei. Matteis O’ helga natt… underbart!
Vad har du inplanerat för kommande spelår?
Förutom vanliga jobbet i orkestern har jag några kammarmusikkonserter. Bla ska jag spela ”Tavlor på en utställning” i arrangemang för stråkkvartett och jazztrio med trumpet i Gruenewaldsalen. Jag kommer också spela lite med en pianokvartett. Jag älskar att spela kammarmusik och försöker få till det så ofta jag kan och orkar kombinera det med mitt jobb.
Vad tror du om framtiden för Gislaveds Symfoniorkester?
Jag tror och hoppas att framtiden ser ljus ut. Mycket tack vare att Gislaveds Symfoniorkester och musikskolan består av så många duktiga musiker och eldsjälar. Att de fina konserterna gör att många unga också blir sugna på att vara med och spela. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan den uppmuntran och det stöd jag fick på Gislaveds musikskola och i orkestern. Det är jag mycket tacksam för.